enklassisksvenska2.0.blogg.se

För en dryg vecka sedan var jag och min familj på vår livs första adoptionsträff.  Det skedde i lilla Törestorp där Adoptionscentrum Jönköping hade bjudit in till en föreläsning med författaren, journalisten och drivkraften Mary Juusela. Hon är den i världen som har träffat flest adopterade, nämligen 709 st ch deras familjer, som hon intervjuat och skrivit två böcker om. Hon reser runt i världen och föreläser om sin bok, och sina egna upplevelser som adopterad. Det hon beskriver från sin uppväxt är så befriande likt hur det var och är för mig själv och då troligtvis även för andra adopterade, som att växa upp på en liten ort, att redan som barn förstå att det är något med en som är annorlunda och inte bara på ett positivt sätt. Självklart rusar ingen hem till sina föräldrar och berättar det, för jag tror alla känner igen känslan av skam, och inte heller jag ville såra mina föräldrar med det. Jag tror alla någongång upplevt det obehagliga i att känna sig utsatt för viss utfrysning i form av suckar, blickar och halvkvävda kommentarer, och det är ju naturligtvis också så att det inte enbart har med hår- eller hudfärg att göra. Jag tror att det kanske är så att det man själv skäms över, har komplex eller helt enkelt "inte landat" med, så tar man åt sig och tror att det är anledningen till andras fördomar eller negativa beteende. Det gäller säkert överviktiga, smala, långa, korta, icke heteronormativa, funktionshindrade, eller de som upplever att en bara är annorlunda jämfört med andra. Mary berättade att många adopterade känner kravet att vara högpresterade, det kan inte jag nog inte beskyllas för, men hon menade också att många har ett prestationskrav i att bli omtyckta av allt och alla vilket jag medger att jag känner igen mig i, att det är en känsla som följt mig genom uppväxten. Som barn är de flesta oskyldigt naiva och tror alla om gott, som det ska vara. Som tonåring har de flesta ångest och lever med en osäkerhet i att vilja vara som gruppen och vara omtyckt och accepterade. Men äntligen kan jag ju som medelålders "tant" känna och landa i att alla behöver ju inte tycka om mig, jag måste inte vara alla till lags, och de som inte gillar mig gör det pga mina åsikter eller min personlighet, inte för det faktum att jag inte är etnisk svensk. Det är ju helt naturligt. Men jag tror att de frågor jag som barn och tonåring fick av nyfikenhet och okunskap ställs idag av andra anledningar, och det är inte alltid så trevligt, för idag är det viktigt varifrån vi kommer, om vi pratar bra svenska, beter oss enligt svenska normer och kan koden, inte luktar annorlunda eller klär oss som vi vill, det är de anledningarna barn och tonåringar måste förhålla sig till idag. Förutom själva heltidsarbetet att bara vara tonåring!!

 

Mary berättade hur hon upplevde det som att hon "knackat och knackat på svenskarnas dörr" för att bli insläppt, men aldrig blev det riktigt, av det faktum att hår- och hudfärg gör att vi kan aldrig bli riktigt svenska, hur svenska vi än är på insidan så har vi utsidan mot oss. Det är sant och jag håller med henne, men jag ser det nu som en viss fördel. Det gjorde jag ju inte under tonåren och uppväxten, för som sagt då ville jag inte heller annat än att bli insläppt, men nu är det ju faktiskt en stor fördel att stå med ena benet utanför ...........

 

Jag väljer ju från tillfälle till tillfälle om jag vill vara svensk eller inte!! Ibland är det en väldig fördel att inte öppna munnen och avslöja sin breda småländska, eller visa till sättet att jag vet hur det förväntas att jag ska bete mig. Det är ju vansinnigt befriande ibland att skita i det och göra något helt osvenskt super galet, som att gå före en kö, eller smita in på toa utan att betala, frossa i gratismat på bjud demonstrationer, stöna på gymmet eller utfodra sina barn på parkeringen utanför en restaurang (och själv gå in och äta!) Då kan jag bara skita i sura blickar och kommentarer om att vi inte vet hur man ska uppföra sig, då vill jag bara befästa fördomarna som finns om oss utlänningar så då ler jag, bugar och säger "conichiwa". Det betyder hej på japanska och är ett mycket underskattat ord. Jag ska berätta i ett senare inlägg om ett mycket bra tillfälle att utnyttja detta. Men poängen är väl att jag själv vill välja tillfälle på vilken sida dörren jag vill vara, det är inte lika kul när andra väljer åt en.

Här sitter vi och är förväntansfulla, Hanna, min dotter snart 15 år, Maritha min syster, min mamma och min pappa. Eller är det Maritha med sin adoptivdotter Hanna?? Hur som helst så var det vår livs första adoptionsträff, det är jag som är "barnet". Jag var dock den äldsta adopterade i lokalen, och det fanns en liten flicka där som kommit till Sverige för bara några månader sedan, så spannet var stort. Det var en konstig känsla att vara bland så många andra familjer som adopterat barn. Jag (och jag tror min mamma och pappa gjorde det med) satt och såg mig om och tänkte: jaha, har de adopterat barn, och dom, det visste jag inte, undrar hur det är att ha ett barn från det landet etc etc, tills jag kom på att vi var ju en likadan familj, och det är inte så konstigt att andra blir nyfikna.