Den stora återresan

"Alla har en historia, för vissa är den ännu kvar att upptäcka." Det är förordet till Mary Juuselas bok "Den stora Återresan", i vilken hon följer fem adoptivfamiljers förberedelser, resa och hemkomst till adoptivbarnens hemländer.
Mary är själv adopterad från Indien och kom till Sverige 1983, hon är journalist, författare och mycket mer. Hon arbetar idag som Director på stiftelsen AiDucatius, vilka stöttar utsatta barns utbildning i olika delar av världen bl.a i Tanzania och Brasilien. Hon har skrivit två böcker, "Den stora återresan" och  "Adoption-banden som gör oss till familj", vilka hon ger föreläsningar kring i hela världen. Hon är den som träffat allra flest adoptivfamiljer, då hon intervjuat ca 700 familjer. Hon arbetar mycket aktivt för att ändra barn och ungdomars inställning och attityder till främlingsfientlighet och utanförskap. Jag har haft den stora förmånen att få träffa denna unga, drivna och engagerade kvinna. Mötet med henne fick mig att inse att jag också måste våga bidra till att ändra någons inställning, någons attityd, och arbeta för öppenhet genom att själv ta mig ut ur min bekvämlighets zon. Kanske kan jag genom att berätta hur jag tänker och upplever rasism och främlingsfientlighet bidra till viss eftertänksamhet och kanske en liten attitydförändring, eller i alla fall förståelse. Även om jag är livrädd att stöta mig med min omvärld så kanske det i förlängningen gynnar mina barn eller barnbarn?!!
Mary Juusela kommer till Törestorps Missionskyrka lördagen den 29/11 kl. 17:30 och föreläser. Det är gratis inträde och kvällsfika ingår. Anmälan görs till c[email protected] eller 070-304 22 96 senast den 22/11. Passa på och kom!!
 
På föreläsningen med Mary, som jag hade nöjet att lyssna till, berättade hon om en känsla hon hade som jag själv upplevt och har skämts över så mycket, och det var så skönt och förlösande för mig att höra att det fanns en till som kände så. Och jag tänker att finns det en till så finns det helt säkert fler. Det är lite svårt att förklara men jag ska försöka genom att ge ett par exempel.
I den lilla ort jag växt upp i var jag ganska ensam om att vara asiat, jag växte upp som en svensk, har svenska traditioner, normer och stil. Någon gång under 80-talet så anlände det väldigt många asiatiska flyktingar, vi i samhället kallade dom "båtflyktingar". Samhället fylldes av ett asiatiskt "tjatter", människorna luktade vitlök och andra främmande kryddor, och hade en något märklig klädstil (bortskänkta, udda kläder i lite fel storlek). Jag kände mig väldigt missnöjd. Jag kanske egentligen borde blivit glad-nu äntligen kom det ju fler svarthåriga, snedögda människor som jag hade kunnat identifiera mig med, men jag blev väldigt orolig och skrämd. Nu skulle ju alla tro att jag var en av dom! Och så blev det ju såklart. De bosatte sig på ett och samma område, vilket det förutsattes att jag också bodde på. Nu helt plötsligt trodde alla, både "vanliga svenskar" och alla asiater i samhället att jag var en av dom. Det blev ett sjå (småländska uttryck för mycket arbete) att visa att så var inte fallet. Jag tog varje tillfälle i akt att visa att jag pratar jättebra svenska, jag bor i villa i en annan del av samhället än vad alla tror, jag har de rätta kläderna och kan uppföra mig som en svenska, jag vet vad som gäller. Behovet att visa andra att jag var minsann svensk blev stort, men samtidigt fick jag en känsla av skam över att tänka så, varför var jag så rädd för att andra skulle tro att jag var "en av dom"? Också skämdes jag igen........tyvärr kan jag inte heller skylla på ungdomens omognad för detta jobbar jag med än idag.
 
Hamnar jag i kassa kön på ICA bland många asiater, så får jag genast ett behov av att prata högljudd svenska med mina barn, för att visa alla runt mig - att vi pratar minsann svenska, vi handlar inte bara fem kilo fläskkött för att det är på extrapris, och jag vet hur man ska stå i kö och bete sig svenskt!! Samtidigt måste jag nicka och heja och le åt alla asiatiska människor i kön, för jag ser att de är så nyfikna på mig och undrar vem jag är. Jag vill samtidigt vara inbjudande och vänlig mot dom, men samtidigt vill jag visa alla andra att vi känner inte varann, jag hör inte till dom. Vilken härva av tankar och känslor va!!?? Det låter säkert helt konstigt och sjukt, och det är inget jag diskuterat med någon. Det är  att erkänna för sig själv, och nu offentlig att jag är mer främlingsfientlig än de flesta, och det är inget jag är stolt över. När Mary så självklart berättade och beskrev en liknande situation, och att hon kände och tänkte exakt likadant, så blev jag så lättad, så känner ju jag med!!!! Och som jag nämnde innan, är vi två är vi säkert fler.
 
 
 
 
 
Taggar: Sydkorea, adopterad, familj, självförtroende, smälta in, vardag, vuxen adopterad;

Kommentarer :

#1: Cecilia

Intressanta reflektioner du delar med oss. Lär mig mycket av dig. Visst är det gott att bli bekräftad och få veta att det inte bara är en själv som går och tänker si eller så. Vi har mycket att lära av varandra, vi människor!

Svar: Ja visst är det så Cecilia!!
Monica

skriven

Kommentera inlägget här :