Många jag träffade och träffar från just Sydkorea har samma historia att berätta. Ni som följt bloggen ett tag känner igen det. Jag föddes, hittades i en låda i närheten av en polisstation, beräknades vara ungefär 20 dagar gammal, togs till sjukhus och sedan till barnhem. Jag placerades i en fosterfamilj. Tidningen annonserade två gånger efter någon släkting, då ingen hörde av sig går ärendet, dvs jag, vidare till adoption, på den tiden var det utlandsadoption. Jag var 7 mån när jag flögs med eskort till Torslanda i Göteborg och blev mamma och pappas dotter. När jag hörde denna bakgrunds historia av flera, identiska, började jag bli misstänksam. För många gånger har jag hört kommentarer som : "den som placerade ut dig i lådan ville att du skulle bli hittad", "någon lämnade dig iallafall inte att dö", "de ville adoptera bort dig", rutiner i Korea gör att det är så ensamstående mödrar gör", etc etc.......... Jag började tvivla och tänka att det är ju en historia myndigheterna har diktat ihop för att få oss "barn" att känna oss mindre övergivna och mindre älskade. Någon lämnade "oss" av kärlek!
Det hade inte varit lika roligt att läsa i sina adoptionspapper : "funnen i soptunnan", hittad i avskrädeshögen", "nedstoppad i en säck", "räddad i sista stund från att bli ihjälfrusen", "omhändertagen bredvid död" ...........
Det hade känts lite råare, men faktum är att det scenariot är fullt möjligt men att myndigheterna hittade på en bättre story. Nu vet ni ju att jag valt att tro på det som står i pappren, att det stämmer, och tagit till mig alla de mer positiva kommentarer och funderingar som finns kring övergivandet, som också kan benämnas som överlämnandet. Men det är som vuxen jag bestämt mig för det, och efter att jag själv blev mamma.
Under min tonår och tiden innan detta tänkte jag alltid på just att jag blev lämnad med mycket mer bitterhet, ilska, sorg och många andra negativa funderingar. Jag såg det som en konspiration att inte våga berätta sanningen.
#9/10
.
För mig är du en person jag beundrar. Jag uppfattar dig som en otroligt positiv och härlig person med båda fötterna på jorden. En förebild. Det är så svårt att tänka sig med vilka tankar du brottats, om att kanske inte ha fötts älskad till denna världen, hittats i en kartong etc. Kan man försonas med dom tankarna, acceptera att någon lämnat bort? Välja att tro på det goda? En sak är då säker. Det måste ha funnits desto mer kärlek i ditt liv senare som har format dig till den person du blivit. Vem som lämnade och varför- det fanns en mening. Kram