Men gillar vi verkligen olika egentligen?

#5/100

Om vi tänker efter så vill vi väl vara ganska lika alla andra, och vi vill att de flesta ska vara lika oss?! Det är ok att vara LITE annorlunda, men inte för mycket. Upplever vi att någon är för udda eller för speciell kan det vara svårt att acceptera hen. Nu menar jag inte bara hudfärg och etnicitet utan alla våra sköna olikheter. 

Jag och en väninna pratade häromdagen om att det självklart är bra med manifestationer som "rocka sockar", "gilla olika", "rör inte min kompis", Prideparader etc för att belysa en grupp, det behövs, och det är för väldigt många självklart att delta, för mig med! Det svåra är ändå att grundläggande acceptera att vi är olika, det tror jag är svårare än vi tror, det sitter djupt rotat i oss. Men det går förhoppningsvis att jobba på det, om vi blir medvetna om det. 

Redan när barnen är små önskar vi att de ska vara som de flesta andra barn, syssla med ungefär samma aktiviteter, klä sig som de flesta andra, bete sig enligt norm och förväntan etc. Det är kul om de sticker ut lite men inte för mycket.......vi har fosterdiagnostik, försvarar oss med att vi vill iallafall veta, låter vi våra barn ens välja kläder själva när de är små? I skolan ska alla vara duktiga både på att uttrycka sig skriftligt och vara aktiva muntligt och lära sig argumentera, men de ska inte vara för högljudda och kaxiga, men inte heller för blyga och tystlåtna, är de inlåsa på sitt mörka rum hela dagarna blir vi oroliga, vill sonen dansa balett känns det jobbigt, är dottern för framfusig känns det genant. 

Vårt eget vuxna umgänge är ganska homogent och våra vänner är lika oss själva, det är svårt att bryta, bjuda in andra, de som är lite olika. Vi gillar att gilla olika men gillar helst lika. 
Taggar: Sydkorea, adoption, blogg100;

Kommentera inlägget här :