Jag var ny på arbetsplatsen, hade tidigare arbetat på ett annat sjukhus och skulle nu vara med på mitt första kejsarsnitt som barnmorska på detta sjukhuset. Det var en hel del olika faktorer som gjorde att det blev som det blev, och detta var en sådan faktor. Jag var ny och ursäktade beteendet med att jag som vanligt trodde att det var jag som hade fattat fel. Kvinnan som skulle föda barn var asiatiska, hon hade en anhörig med sig, samt mig som barnmorska. Så tre asiatiska människor var redo för kejsarsnitt. Narkosläkaren kom och sa att nu var det dags för ryggbedövning, vi två skulle få vänta utanför operationssalen. Jaha, tänkte jag. Det var lite udda rutiner här, normalt sett brukar barnmorskan vara med när bedövningen läggs för att kontrollera att barnet mår bra med hjärtljud etc. Men men nytt sjukhus, nya rutiner. Jag tänkte vara öppen för allt. Jag såg genom dörrfönstret att allt började förberedas, så jag öppnade dörren och frågade om det inte var dags även för mig att få komma in och tvätta mig och klä på mig operationskläderna. Nej nej, vi skulle vänta där vi var. Jag förstod ingenting!! Borde inte jag vara med inne på salen nu?! Allt var klart, kvinnan bedövad, klädd och tvättad för operation, all personal gick av och an inne på salen och väntade. Narkosläkaren, som var av den auktoritära typen började bli irriterad, det förstod jag på hans sätt att vanka av och an. Jag har senare fått berättat för mig hur han gick därinne och svor över barnmorskor som aldrig kan komma i tid till kejsarsnitten!!
Till sist fattade jag i alla fall modet att trotsa narkosläkarens tillsägelse att snällt sitta still och vänta på att bli insläppt, så jag sprang runt hela avdelningen och in genom en annan dörr än den som bevakades av denne ilskne man, in i salen och sedan fram för att ta emot det nyfödda barnet. Alla hade undrat var jag hade varit. Jag fattade ingenting förrän jag och narkosläkarens blickar möttes. Jag såg då hur hans ilskna blick blev först helt oförstående, sedan förskräckt och därefter förlägen. Då gick det upp ett ljus även för mig, han trodde ju såklart att jag var en av patientens anhöriga och inte skulle varit med under själva ingreppet. Det hade ju inte jag alls förstått. Han hade motat mig flera gånger att komma in, samtidigt gått och varit arg och irriterad och väntat på barnmorskan som han själv vägrat släppa in på salen. Jag hade inte stått på mig tillräckligt för jag trodde att det var konstiga rutiner på den nya arbetsplatsen, jag fattade själv inte den uppenbara förväxlingen då jag inte tänkte på att vi var tre asiater. Det blev återigen en tyst och konstig stämning på salen, men vi (jag och övriga personalen på plats) har skrattat åt detta många gånger, och jag tror att den historien berättas än idag. Det kan blir riktigt konstiga situationer när det vi förväntar oss inte stämmer med det som sker.
Tycker samma. Jag läser tvåan nu och jag gillar det här väldigt mycket. Jag hade också mina farhågor, vilka (som tur var) inte blev besannade! Angående brudarna så hade jag inte tänkt på det, med det stämmer ju … Det är ju visserligen två rätt riviga damer med, men inga brudar. Vi får hoppas de dyker upp framöver ;-)
skriven