Rätten till sitt ursprung

Just nu höjs röster för adopterades rätt och chans att få veta mer om sitt ursprung. Enligt barnkonventionen har alla barn rätt till sin bakgrund och ursprung, och så långt det är möjligt få rätt att veta vilka föräldrarna är, men som adopterad är det av förklarliga skäl ofta svårt. Men många adopterade menar att det heller inte ges någon chans. I Sverige finns få möjligheter att söka sitt ursprung för adopterade, det är tv kanaler eller ideela föreningar som har en viss typ av eftersök, så de flesta har ingen chans att få göra det. Det finns en mycket interessant krönika av Patrik Lundberg i Aftonbladet där han beskriver sin systers kamp att få veta de biologiska föräldrarnas adress, han är också kritisk till att det inte ges några statliga bidrag till återresor eller medel för att forska i sin bakgrund, men det ges ännu mer bidrag till barnlösa som vill adoptera, men få tänker på barnen. Läs hela artikeln HÄR.
 
 
 
Den är intressant och lyfter en fråga som länge varit bortglömd.
Bortglömd kanske är ett felaktitgt ordval, jag tror ingen tänkt på mycket på det. Inte av elakhet eller noncharlans, utan helt enkelt därför att man inte tänkt att det varit viktigt. Nu när vi är många som är vuxna och skaffar egen familj,  fler frågor uppstår och nu är det inte heller bara man själv som frågar, utan barn och barnbarn vill också veta. Längtan att ta reda på sin biologiska bakgrund och även möjligheterna att resa och få kontakt har ju blivit så mycket bättre idag. Även forum och föreningar för adopterade blir ju en möjlighet att få träffas och få fatta att vi alla bär på samma längtan, då blir det lättare att börja kräva sin rätt. Eller finns det någon rättighet att hävda? Har vi inte bara fått det bra? Ska vi inte bara vara tysta och tacksamma? Vad händer när vi alla adoptivbarn börja hävda vår rätt till vårt ursprung? Att ha rätt att få barn, att kunna adoptera och bli en familj är mångas dröm och den uppfylls iochmed adoptionen, är idag en självklarhet för oss i västvärlden. Att som barn inte veta var föräldrar och släktingar är, vilken kultur och vilket språk man hade och vad man gått miste om tänker man inte på förrän som vuxen. Och själv tycker jag att det är svårt att våga ens tänka den tanken för samtidigt fick jag ju ett annat språk och en annan kultur och bättre möjligheter, men det är klart att skulle det finnas rättigheter och självklarheter kring att åka tillbaka och söka och uppleva så tror jag att fler barn/vuxna skulle göra det och kanske också få svar på känslan av kluvenhet tidigare. Svårt och intressant, men det är vad som nu diskuteras i adoptionsvärlden bland vuxna adopterade. Vad tycker ni? Tror ni om detta?
Taggar: Southkorea, Sydkorea, adopterad, adoption, vuxenadopterad;

Kommentera inlägget här :