Min enda mammas dag

Alla har vi en mamma. De flesta är lyckliga att ha en mamma som älskar en, och vi är många som älskar vår mamma, som har tur att ha fått em mamma som står för det trygga, varma och kärleksfulla. En riktig mamma. Så här på mors egen dag vill jag självklart hylla min kära mamma. 

Jag är mammas äldsta barn, hennes förstfödde, som hon dock aldrig fysiskt fick föda, men hon födde mig med kärlek och trygghet med en självklarhet som jag aldrig tvivlat på. Jag har skrivit mycket om det tidigare. Hur allt var självklart för mina unga föräldrar att bara ta emot mig på flygplatsen och sedan aldrig ifrågasätta eller tveka. Så har det alltid varit och är fortfarande. 

Min mamma som ung nybliven mamma.

Jag pratar med min mamma så gott som varje dag, och träffar henne nästan lika ofta. Hon ställer alltid upp, vad det än gäller, från bakning, hjälp med barnen eller att få komma ut på en golfrunda, alltid lika självklart. 
Mamma och jag idag när vi även firar Hannas konfirmation. 

Kvinnan som födde mig är just det, en kvinna som födde mig, hon gav mig livet, men det var mamma som gjorde mig levande. Jag citerar åter en dikt som min kära vän Cecilia gav mig och som jag tidigare återgivit. Den säger så mycket. 

"Det var en gång två kvinnor som aldrig lärde känna varandra.
Den första kommer du inte ihåg; den andra kallar du din mamma.
Två olika liv skapade för att ge dig ditt.
 
En tände en stjärna.
Den andra blev din sol.
Den första gav dig livet.
Den andra lärde dig leva det.
 
Den första skapade hos dig behovet av kärlek.
Den andra fanns där för att ge dig den.
En gav dig ett ursprung.
Den andra gav dig en identitet.
En gav dig en begåvning.
Den andra ett mål med den.
 
En gav dig förmågan att känna.
Den andra fanns där när du kände dig orolig.
 
En sökte åt dig ett hem hon inte kunde ge dig.
Den andra bad om ett barn, hennes önskan gick i uppfyllelse.

Mamma med sina tre döttrar. 
 
Det är klart att det finns massor av episoder jag kan berätta om som blir tokiga ibland, när folk inte alls förstår att vi hör ihop. Den stackas damen som härom dagen trodde jag var en helnäppis som stod så nära och "lyssnade" på mammas och hennes samtal utanför ICA, jag väntade bara på att få bryta in och meddela min mamma att jag åkte vidare, så jag stod med min kundvagn strax intill, hon blängde duktigt mot mig, och undrade säkert varför jag stod och väntade så nära dem. Mamma fick förklara att jag var hennes dotter och hon skulle hjälpa mig med blominköp. Stackas damen blev mycket förvånad!! Det berodde säkert mest på att hon inte hade trott att min mamma skulle ha en så gammal dotter. 
Min fina mamma. 

En mamma är alltid en mamma. Många är vi som ropar eller frågar efter mamma  när vi är ledsna, glada, lider av smärta och ångest eller bubblar av lycka. Det är mamma jag vill ringa när jag är med om något fantastiskt, lyxigt eller har bekymmer. Hon tar emot allt och är just mamma. Tack mamma Inger för att just du blev min mamma, grattis på din dag,  jag älskar dig. 
Taggar: Sydkorea, adoption, vuxen adopterad;

Prioriteringar

Det mesta i livet handlar om prioriteringar, iallafall väldigt mycket och väldigt ofta. Det är inte alltid lätt att välja eller prioritera det som är livsviktigt, den uppgift som ska göras först, det som inte går att skjuta upp, den som är i störst behov,  den syssla som ger mest, just nu eller långsiktigt. Det är inte alltid lätt och det blir heller inte alltid rätt. Det visar sig ju inte förrän långt senare. Det gäller jobb som vardag, hela tiden. Ofta går solen i moln i samma minut jag går ut med kaffekoppen, för att jag städade först! Bara att konstatera, jag prioriterade fel - igen!! Ingen fara i sådana små sammanhang, men ibland blir det ju värre konsekvenser av ett fel prioriterade. Vad gjorde jag med livet? Vad sysslade jag med? Barnen, kärleken, familjen och vännerna? Vad hände? Det som betyder mest. Vet jag vad som är viktigast, och för vem? Prioriterade jag rätt? Min tid? Deras tid? I rätt tid? 
Vad ska jag välja av allt gott?! 

Ofta när tråkiga och sorgliga händelser i ens närhet sker så hamnar jag inte sällan i just dessa tankegångar och tankebanor. Om livet eller tillvaron skulle ändas radikalt har jag då ägnat min tid åt de rätta sakerna och de rätta relationerna? Jag vet inte, men jag tror jag vet vad som inte är viktigast iallafall och det är att ägna tid åt detta. Att vara på sociala medier och framför datorn. Oavsett att det kanske inte är så mycket tid som alltid läggs så är de minutrarna onödiga. 
Familjetid - prio 1!! 

När jag började skriva trodde jag att jag hade något viktigt att förmedla. Jag ville berätta för omgivningen och förklara hur vi ofta bemöter människor som vi tycker inte riktigt hör till sammanhanget. Jag ville förklara att jag hela livet fått personliga och egentligen svåra frågor som förväntas besvarad med kallprat, att alltid blivit påmind om mitt ursprung som jag inte själv vetat något om eller velat veta om. Hur jag blir behandlad olika beroende på om jag är själv eller i sällskap med en svenskfödd. Jag ville berätta att intresset för Sydkorea har ökat eftersom våra barn undrar var de kommer ifrån och vilket språk vi egentligen pratar hemma?! De vill kännas vid Sydkorea och lära sig mer och jag har tvingats åka med i den riktningen och själv blivit mer nyfiken. 

Men det kanske inte är så viktigt i längden. Jag ville förklara för er som är trogna läsare, varför innehållet har ändrats lite. Jag har inte slutat vilja skriva eller berätta. Berättelserna och upplevelserna har inte upphört, men jag fick lite perspektiv. Dock blev det lite beroendeframkallande att skriva, att skriva av sig emellanåt. Jag är jätteglad att så många läser, det är verkligen kul! ag kommer fortsätta skriva, bloggen kommer vara kvar och jag lägger säkert flera inlägg i veckan även i fortsättningen, men jag ville berätta varför det har blivit lite glesare den senare månaden, och lite annan karaktär. Det går ibland över fort också, mitt lilla livsbryt som jag drabbas av då och då. 

Ska snart berätta om ett roligt sammanträffande med en annan sydkorean jag fick nöjet att göra i helgen!! 
Taggar: Sydkorea, adopterad, vuxen adopterad;

Tänk om

Lyssnade på ett mycket intressant program på Sveriges Radio härmodagen som handlade om internationella adoptioner och vår syn på vad som är "normalt" och inte. Hur tiden och samhället ständigt förändras och får oss att ändra våra föreställningar och normer. Mycket intressant lyssning!!
 
LÄNK TILL SVERIGES RADIOS PROGRAM OM INTERNATIONELLA ADOPTIONERS IDEÉR.
 
Tänk er en asiatisk familj som ska adoptera ett danskt, eller för all del ett svenskt barn. Föreställ er hur deras frågor om landets kultur och sociala liv skulle se ut?! Frågor som: dricker inte danskar mycket alkohol, tydligen använder många en drog som kallas snus, de äter mycket märkliga saker, skulle ett barn verkligen må bra av det?
 
För inte så många år sedan var målgruppen som adopterade barn att familjen skulle vara lika till sätt och utseende, det var grundidén för adoption. Man tog ett barn från ett socialt sammanhang och placerade det i ett likartat, barnet skulle helst likna föräldrarna till utseende och sätt för att man tänkte att adoptionen skulle lyckas. På några få år när internationella adoptioner ökade rejält blev samma åsikt negativ. Att blivande adoptivföräldrar hade önskemål om att vara lika sitt barn, tycka att utseende spelar roll etc. blev plötsligt fel. Vad vi anser är rätt, normalt, accepterat varierar över tid på ett ganska märkligt sätt. Ta er gärna tid att lyssna, det var väldigt intressant och jag har tidigare gjort flera inlägg som handlar om just detta, bla ett som är från när vi semestrade i Thailand.
Läs det gärna HÄR.
Taggar: Asien, Sydkorea, adoption, vuxen adopterad;