Jag är uppfylld av tacksamhet. Tacksamhet för att jag fick chansen och möjligheten att göra den här resan, tack för förtroendet av Lööf Foundatio med Sofie i spetsen, till familjen som stöttade mig och lät mig åka iväg, för alla bekanta, vänner, släktingar, kollegor och för mig okända som skänkte pengar och saker, vänner som ordnat insamlingar och evenemang, arbetsgivare som gett mig semester, alla ni som tänkt på mig och följt mig här på sociala medier och i sina tankar. Det känns otroligt tacksamt och häftigt att bli så omsluten av så mycket kärlek och så mycket gott. När jag kom fram till Home of Hope band jag upp en radda av de traditionella böneflaggor buddisterna använder sig av i Nepal, som ett tecken på min tacksamhet över att resan gått bra och att vi var välbehållna framme i byn. Jag känner också djup tacksamhet för den gästfrihet som visats oss här, att vi fick komma och bo på barnhemmet, hur de tagit hand om oss, hjälpt oss tolka och följt med oss på våra olika uppdrag och upptåg.
Jag skulle ju såklart vilja nämna ett tack till varenda en som skänkt en slant och en sak, men det är omöjligt för ni var så många, och jag är rädd att glömma någon så jag vill inte riskera det. Men TACK alla!! Jag fick ett par riktigt stora donationer som blev grundplåten till den som skulle växa till en fantastiskt stor summa pengar. För dessa kunde vi köpa massor av saker till barnen. Förutom att vi köpte matvaror och mediciner som kommer räcka en lång tid framöver så gjorde vi en del dyrare investeringar. Vi köpte en stor riskokare, vilket gladde Asha (husmor), Vi köpte tjocka, fina, handtillverkade täcken av en lokal hantverkare, de blir varma och sköna i vinter att krypa ner under för barnen när det blir kyligare. Vi köpte nya vinterjackor till dem allihop, nya underkläder och en del annat som kan vara kul för barnen, bla ett badmintonset och vi ordnade ett "födelsedagskalas" för dem alla. Jag köpte en hel del receptfria mediciner som vi fyllde på medicinskåpet med, det har blivit att hela byn kommer dit för att få lite hjälp då det verkar som sjukstugan tyvärr är dåligt och orgelbundet bemannad, så det gynnar ju alla i byn.
Vi köpte också mängder av tvål att dela ut, och det gjorde vi till i princip alla som kom till Home of Hope, på alla skolbesök och på kvinnomötet. Vi har även delat ut pennor, gosedjur och pannlampor som jag fått till skänks.
Räddningstjänsten i Gnosjö-Gislaved skänkte en akutväska, den kom till stor nytta och jag hade med mig vid alla hembesök i byn och gruppbesök i skolorna. Den är kvar i väntan på att kliniken ska öppna, eller om det blir jag själv som använder den först vid nästa besök.
Vi bäddar med de stora, tjocka täckena som barnen fick.
Jag är också så tacksam nu vid hemkomsten för allt vi har här hemma som underlättar vardagen så mycket, och som jag tycker egentligen är självklart men som ju faktiskt inte är det. Jag menars osm kylskåp, frys, varmvatten, dusch, toalett, fina gator, sköna, varma hus, sjukvård och skola som trots alla brister ändå finns och fungerar för alla på ett sätt som många länder inte ens är i närheten av. För majoriteten av världens kvinnor är det en enorm risk för sitt eget och sitt barns liv att bli gravid och föda det, och inte alls någon självklarhet att få se dem växa upp. Det är det ju inte i västvärlden heller, men riskerna är så otroligt mycket lägre. Att ha tid, ork och kunskap att kunna ägna sig åt miljö, kost, motion och ha en fritid där jag kan läsa en bok, träna eller träffa vänner är fantastiskt. Jag är så tacksam över att kunna gå in på ICA och handla mat, att hyllorna är välfyllda och det är rent och fint. Det är en annan värld, en materiell standard som är få i världen förunnat, och som jag just nu är så glad och tacksam över. Tänk att jag få ha det så här oförkämt bra, det minsta jag kan är iallfall att vara tacksam och inte ta det för givet. Jag som fått komma hit och fått förmånen att växa upp i en standard jag inte var menad till. Mer om de tankarna och känslorna längre fram.
Först när jag kom hem kändes det som jag varit borta ett år, nu känns det som allt var en dröm, att jag aldrig var där. Och det var ju en dröm, min dröm, att få återvända och verka några dagar i Nepal, drömmen om att få bo och vandra i den storslagna naturen, drömmen om att få förbättra några dagar i någons liv. Jag är så tacksam för drömmen jag levt!!
