enklassisksvenska2.0.blogg.se

Idag är det 45 år sedan flygplanet från Seoul Sydkorea landade på Torslanda flygplats utanför Göteborg. Jag var en av passagerarna. Tillsammans med några andra små barn eskorterades vi av flygvärdinnor under resan. Varje flygvärdinna skötte om två barn var. Det var en fin och solig dag. Ankomsthallen var fylld av förväntansfulla blivande föräldrar. 

Två av dem var min blivande mamma och pappa Inger och Bertil Johansson. Från att varit Mee Sang Kim blev jag Monica Inger Johansson. Jag har som tur var fått behålla alla mina namn. Biljetten för mig och flygvärdinnan kostade tillsammans 3213 kr, och vi flög med SAS. En notering min mamma gjort talar om att jag anlände kl 07:50 den 24/6, även den dagen för 45 år sedan var det midsommardagen! Nedan följer några bilder på suddiga foton från denna dagen.

En bild från hemresan i farfars Volvo. Jag åt och spydde, åt och spydde i en rasande fart! Jag skrek och skrek, men det har jag slutat med idag! Åksjuk är jag dock fortfarande. 

Väl hemkommen i Gnosjö åt hela släkten middag. På fotot finns från vänster ses min faster Birgit, farmor Märtha och farfar Reinhold. På hö sida sitter mamma, min morbror Arne och morfar Walle. Mormor Ellen fixade säkert maten och ses inte i bild, tyvärr är alla fyra från den äldre generationen borta sedan många år. 

Mina kära föräldrar idag, vi träffas mycket och de är en stor del av vår familjs vardag. Jag älskar dem så mycket och de är de bästa och enda jag tänker på som min mamma och pappa. Här är en länk till ett inlägg som beskriver mer om mina känslor och tankar kring att vara adopterad.   

Jag är ett sk. Hittebarn. Ingen vet något om min bakgrund eller familj. Jag var ca tjugo dagar gammal när man hittade mig i en kartong utanför en polisstation. Jag bodde på sjukhus, barnhem och fosterfamilj innan jag alltså för 45 år sedan landade i Sverige. 1976 blev jag svensk medborgare. Jag har fått möjligheten att växa upp i en kärleksfull och trygg familj med en stor släkt. 

Jag har själv fått fyra fantastiska barn! Det är deras förtjänst att jag för några år sedan började intressera mig för min bakgrund. Idag är jag medlem i ett adoptionsforum, jag har träffat andra adopterade från Korea, tagit ett DNA test och kanske kan jag nästa år få möjligheten att åka tillbaka till Korea. Jag har ett fantastiskt arbete, börjat jobba i världen som volontär i olika projekt, jag ser verkligen fram emot de fortsatta 45 åren i Sverige. 

Det är så skönt att slippa välja mellan att betala sin sjuka mammas mediciner och sjukhusräkningar, eller om jag ska kunna ge mina barn mat imorgon också. Allt för många människor i världen tvingas göra detta val, Nepal är inget undantag. Den som är sjuk betalar vad det kostar. Det finns ingen skatt, så sjukvård liksom skolavgifter bestals när man nyttjar det.  utan det gäller att ha råd att bli sjuk. Även om mediciner är billigt i våra ögon sett så  kan det innebära att sjukvård måste avstås, eller att barnen måste sluta skolan, man måste sälja djur och byta bostad, med följden att man blir ännu sjukare så småningom.

Vi hämtade några av barnhemsbarnen på sjukhus när vi anlände Nepal. De hade feber och halsfluss och behandlades med antibiotika intravenöst. I  Sverige försöker vi ju avstå från att behandla dessa sjukdomar med antibiotika så långt det är möjligt för att undvika att resistens utvecklas. Här kommer lite bilder från sjukhuset. Alla är tillfrågade om det var ok att vara med i bakgrunden på fotona. Sjukhuset ligger  mittemellan Katmandu och byn Ratankot, det var närmsta sjukhuset för byborna. Det tog ca 2,5 -4 timmar skumpig bilfärd, beroende på väglag. Sjukhuset hade fyra sängar, ett undersökningsrum och en röntgen. Ett litet laboratorium, väntrum och apotek.

.

Jag utförde mest hälsoundersökningar, på små barn, skolbarn, Home of Hopes barn och lite andra bybor som kom förbi eller sökte upp mig så jag fick följa med på hembesök. 

Som jag skrev tidigare så köpte jag massor av mediciner för pengar ni alla varit med och donerat. Jag delade ut till privat personer, men skänkte också både mediciner, förband, och annan medicinsk utrustning till den lilla hälsokliniken i byn, en större klinik och till Home of Hope. De har fått ett välfyllt medicinskåp också!! På bilden ses sjuksköterskan på den lillakliniken och de ganska tomma hyllorna med sjukvårdsprodukter hon hade för att kurera byborna. Jag delar ut medicinen och sjukvårdsproduterna jag köpt på de nedre av bilderna. De vitklädda herrarna tillhörde en fransk organisation som åkte runt bland avlägsna byar och levererade material till olika kliniker och sjukhus. Jag kunde skicka med lite sjukvårdsmaterial med dem till en annan klinik som var lite större än by kliniken i Ratankot.

Många lider av svår ledvärk efter att burit tungt i många år. De har förstörda ryggar och leder, en del har värkt sönder, andra har skadat sig och det har läkt fel. 

Allt kan naturligtvis bli bättre men det är bara att konstatera att vår sjukvård i Sverige är helt fantastisk! 

En bild på vår nya fina ambulans får symbolisera vår fina sjukvård!! Här kommer även en bild på mig på väg till ett hembesök i Nepal!! 

Det finns en skola i byn, den har ca 80 elever och fem lärare och en rektor. I september 2016 när jag var där var det en tältskola, men nu var skolan uppbyggd av en hjälporganisation, vilket var väldigt roligt att se. Det var bara en klass som fortfarande hade sina lektioner i ett tält. Barnen börjar skolan när se är ganska små, 4-5 år och sedan går de i "grundskolan" till klass 10, och slutar

och slutar när de är 15-16 år, det är lite individuellt. De börjar vid klockan tio på morgonen med en morgonsamling på skolgården. Då sjunger de nationalsång, gör morgon gymnastik och sjunger sånger. Sedan tågar de till sina klassrum. De slutar kl 16, och går i skolan sön-fre. Lördag är således enda lediga dagen, plus alla religiösa helgdagar som firas med ledighet. Man äter ingen skollunch normalt sett. 

Skolan finansieras inte av skattemedel, utan de som går i skolan betalar en avgift. Alla ska ha skoluniform, och man får köpa pennor och böcker när det behövs. Det gör att en del inte få adekvat skolgång, utan får avstå sin grundutbildning om det inte finns pengar. En del har gjort årslånga uppehåll, några får inte chansen alls. Flickorna slutar ofta i förtid. 

Barnen på Home of Hope får sin skolgång finansierad. Alla är glada och stolta över att ha möjligheten att få gå i skolan och de gör sitt yttersta för att göra sitt bästa. De gör läxor före och efter skoldagen. 

De två äldsta barnen ska börja i "gymnasiet", så vi åkte och besökte en skola i en annan by som ligger några timmars bilväg från Ratankot. Rhadika, Home of Hopes äldsta flicka ska börja läsa där efter sommarn. Hon får flytta dit och hyra ett rum i närheten. Hennes bror Shree ska göra samma sak fast i ett annat samhälle. Nedan följer bilder från Rhadikas framtida skola. 

Vi blev runtvisade i lokalerna av lärare och rektor. Datasal och kemisal såg fint ut, biblioteket var det minst sagt lite mer kaos i. 

Omgivningarna kring skolan. 

En dag när vi kom till skolan i Ratankot så hade några nya små barn börjat, de var väldigt ledsna och hade hemlängtan. 

En dag besökte jag skolan i en by som ligger ca en timmes vandring upp i bergen. Jag delade IT pennor, böcker, mediciner, fröer, glasögon och lite annat smått och gått som var skänkt eller inköpt av mig för donerade pengar. Jag undervisade även dem lite i enkel och basala hygienrutiner och kroppsfunktioner. Jag blev mycket väl mottagen och uppskattad. 

Shree, den äldsta pojken på Home of Hope var med mig och hjälpte mig översätta och dela ut pennor. Han var mycket glad och stolt att kunna hjälpa mig.