Gott Nytt År!


Nytt år, nytt fokus, nya mål och nya krafttag. Ett årsskifte innebär även gärna en tillbaka blick, en avstämning och en slags sammanfattning. Jag tror det är bra att reflektera lite, vad gick bra? Vad gick som planerat? Vad kan förbättras ? Gick något helt snett, och varför isåfall? Jag tycker det är bra att skriva ner något vid varje årsskifte. Det är både roligt, trevligt och lärorikt att genom åren läsa sina sammanfattningar för det gamla året, och sina förväntningar inför det nya. Instagram, Facebook och blogg är en god hjälp i att blicka tillbaka, och se vad som hunnits med. 

(null)


Året har iallafall börjat positivt och bra. En skön helg i Gdansk med bästa vännerna! Mycket och mer umgänge med familj och vänner önskas, och det är vi i vår familj faktiskt ganska bra på tycker jag! 

(null)



Personligen har vi överlevt och kommit igenom 2017 relativt oskadda, trots både olyckor och sjukdomar i familjen. Det är vi såklart glada och tacksamma för. Vardagen har rullat på med jobb och skola för oss alla. Vi tycker som säkert de flesta att vi alltid stressar för mycket, så mer lugn i vardagen önskas, men hur ska vi göra för att få det?! Vi måste vara rädda om varann! Detta året ser jag verkligen fram emot med både förtjusning och bävan. Vår äldsta dotter Hanna fyller ofattbara 18 år, myndighet och körkort hägrar. 


Vi har rest mycket det här året, både tillsammans hela familjen, och var och en för sig. Jag har fått göra två volontäruppdrag, ett i Nepal och ett i Uganda. Två helt olika uppdrag. I Nepal fick jag åter träffa barnen och Shyam och Asha i Home of Hope, jag byggde hönshus och jobbade med förebyggande hälsovård. Jag åkte dit ihop med min numera gode vän Morgan, som är representant för Lööf Foundation, vilka driver Home of Hope. 

(null)



I Uganda fick jag nya vänner på The Fortress i  Kampala, huvudstaden, ett hem för gravida tonårsflickor som varken har bostad eller familj. Jag fick också jobba praktiskt som barnmorska på en klinik i Kampala, en fantastisk och lärorik erfarenhet. Jag är så glad och tacksam mot dessa organisationer, familj, vänner och alla som gjort det möjligt för mig att detta året få göra dessa volontärjobb. Nya, ännu mer spännande och utmanande planer spinns och vävs nu ihop. Jag ska kicka igång ett ännu lite större välgörenhetsprojekt än de jag hittills gjort, jag hoppas på god respons! Känner mig taggad och nervös, precis som det ska vara!  Återkommer inom kort med mer info om det. 2018 kommer således innehålla en hel del resor, både privat och för att "jobba" volontärt!! 

(null)


Jag håller också tummarna för ett första kommande uppdrag som operationssjuksköterska med Operation Smile, har fått två erbjudanden, men de träffade tidsmässigt båda två precis mina andra utlandsresor, så jag fick tyvärr avböja. 


OS i Sydkorea går av stapeln i februari, jag ska inte åka dit, men kommer följa spelen och de inblickar jag kan få av landet via media, och det gör mig än mer nyfiken på mitt födelseland, kanske en resa dit inom en överskådlig framtid?! 


Jag har funderat över min egen vardagslivsstil lite, jag tänkte att jag ska försöka organisera och rensa så mycket jag bara kan på prylar, kläder och pryttlar. Den målsättningen har jag alltid varje år, men jag har börjat starkt och redan gått igenom halva köket! Släng, skänk och ordna! 

Sedan ska jag försöka att verkligen inte köpa ngt nytt. 2018 är året jag ska prova att egentligen inte köpa ngt mer än mat, hygien och underkläder (vad gäller till mig själv och hemmet). Tre nödvändiga saker är undantaget: nya joggingskor, en svart klänning och en parfym. Måste, måste, måste jag köpa något ska jag tänka efter ordentligt om det verkligen behövs, eller kanske kan det köpas second hand! Får se hur det går, i 14 dagar har det iaf gått bra!! Sedan är det fokus på det gamla vanliga såklart, äta mindre, bättre och röra mig mer!! Det har inte gått lika bra de första 14 dagarna, men nu är det ju måndag igen så........första halvåret var ett bra yoga år, men nu har en stel och ond axel, ländryggssmärta och ett ont vä ben satt grus i yogahjulet, men det är bara att acceptera, backa och nöta på! 

(null)


Så, mot ett nytt, friskt och spännande 2018!!! Vad har ni för fokus på detta året?! Berätta gärna!! 


"Torka aldrig tårar utan handskar"


Är jag rädd för HIV? Går det att åka till Afrika, jobba med sjukvård, utan att ställa sig frågan? Och verkligen fundera på svaret? Hur kommer jag att reagera när jag verkligen ställs inför risken att bli smittad? En fråga som inte är helt lätt att svara kort på, och utan eftertanke. Först tänker jag, nej, jag är inte rädd. Sedan kommer jag på att det är klart att jag är rädd, jag vill ju absolut inte bli smittad! Det är ganska lätt att hemma i Sverige, just idag 2017 känna sig säker och intala sig att det känns ok, att jag inte är rädd. När man ställs inför verkligheten att träffa, vårda, prata och vara med kvinnor och ungdomar som verkligen är HIV positiva så känns det lite annorlunda. Kanske är det naturligt att bli lite egenkär och rädd för egen del, men jag blir också oerhört berörd av mångas liv och tillvaro. Jag blir också rädd för att inte ge dem samma omtanke och vård. Rädd att rädslan ska ta över. Att bli en som inte vågar ens torka tårar utan handskar. Det vore nog ändå värre tänker jag. 



(null)

Jag är uppväxt i ett Sverige före och efter HIV. Jag minns skräcken när vi hörde om farsoten, HTVL3, som senare kom att benämnas AIDS och HIV. Men nu idag, känns skräckpropagandan avlägsen, nästan att vi invaggas att tro att det går att bota och inte är något farligt, eller någon risk längre. 


HIV prevention har bedrivits med stor framgång i Uganda, och är ett av de länder som lyckats bäst i Afrika. Efter att patent släppts på mediciner så är den tillgänglig för många, många fler. Tester görs generöst och regelbundet på ungdomar, gravida kvinnor och de som efterfrågar det. Jag har svårt att få fram exakta statistikuppgifter, det beror också väldigt mycket på vilken del av Uganda man bor i, men jag tror att mellan 5-15 % är HIV positiva, det är de siffror jag lyckats se som stämmer på flest av de stora organisationernas statistiksidor när jag googlar. 


(null)


Vad betyder det i praktiken? Jag kan bara jämföra med min ringa erfarenhet av HIV patienter från jobbet i sjukvården jag har hemma i Sverige och "lilla Värnamo sjukvårdsområde". I Sverige HIV testas alla gravid när de skriver in sig i mödravården. Jag har inte jobbat heltid på länge, men har inte stött på många. I förlossnings sammanhang har det blivit än mer sällan, bland ungdomar vet jag inte om jag minns något fall under mina år på ungdomsmottagning. Vi jobbar alltid så att man egentligen alltid ska skydda sig och tänka blodsmitta - dvs HIV och Hepatit, men jag tror inte jag är ensam om att "glömma" bort det lite i vardagen. Tyvärr, det känns fortfarande ganska osannolikt, och ovanligt, kanske ganska naivt men så upplever jag det. Jag har jobbat i över tjugo år i sjukvården, och var nog mer observant och försiktigt i början av mitt yrkesliv. 


Nu inför Uganda, och en verksamhet som är lite högrisk, med mycket kroppsvätskor inblandade, funderade jag på om jag kände mig rädd för egen del. Nej, jag kände mig inte rädd, men ville inte heller vara eller agera dumdristigt. Personalen på plats använde ingen särskild skyddsutrustning eller särskilda hygienrutiner då en kvinna som var HIV positiv skulle föda. Jag använde dock skyddsglasögon vid de flesta förlossningar jag var förlösande barnmorska, dubbla handskar och ville gärna ha kännedom innan om hon var positiv eller negativ för att minimera de största riskerna. 



(null)


Att under en eftermiddag när jag var med läkaren Maria på mödravårdskontrollerna, tvingas ge det tråkiga beskedet till ett par gravida unga kvinnor, beskedet att de är HIV smittade, var ingen rolig uppgift. De blir självklart lika rädda och ledsna som vem som helst skulle bli. Alla gravida testas med snabbtest varje månad (det går en tid innan smitta kan påvisas, därför dessa regelbundna tester). Kliniken hade en särskild avdelning för HIV smittade. En för gravida, dit de efter besked fick fortsätta gå på tätare kontroller samt få bromsmedicin. Det fanns också en hel avdelning i en helt egen byggnad för kvinnor och män med HIV som inte var gravida. 


Att få ta del av dessa unga kvinnors berättelser och livsöden ger verkligen perspektiv på problem vi ställs inför. En del flickor har blivit gravida som ett resultat av kärlek och förälskelse, men lika många har blivit gravida efter övergrepp och våldtäckt. Vad som var allt för vanligt oavsett bakgrunden, var att när det upptäckts att de väntat barn har de blivit tvingade att sluta skolan, pga att de framstår som dåliga exempel. Familjen/föräldrarna har antingen själva slängt ut sina barn, eller mer eller mindre blivit tvingade till det av grannar och släktingar. Således står en flicka 15 år gravid, fattig, utan utbildning, rädd och väldigt, väldigt ensam. Att dessutom få det fruktansvärda beskedet att hon blivit HIV smittad kan ni bara föreställa er hur det känns?!? Att inte ta den flickan i famn, att inte trösta och torka hennes tårar, och hjälpa henne allt man förmår vore en skam. Den största rädslan vore väl att bli så rädd för egen del att jag inte skulle våga göra det. 

(null)



Fotona och personerna i detta inlägg har inget samband med texten.


Taggar: Kampala The Fortress, Uganda;

Another Day in Paradise

Detta blogginlägg består helt enkelt av en av mina dagboksanteckningar, endast med vissa förtydligande för er som läsare så det blir begripligt! Välkommen in i min tillvaro just nu! 


Fotot visar några barn i de stora områden som finns av väldigt enkla bostäder, sk. Slummen. 

Vaknade tidigt som vanligt till ljudet av fåglar, trafiken och alla som sjunger, pratar och ropar utanför! Klockan var iallafall tjugo över sex och det började ljusna ute. Bestämde mig snabbt för att ta en Boda (mc) till café Javas för en rejäl frukost, eftersom jag knappt hade ätit någonting under gårdagen. Igår var jag på kliniken hela dagen och fick bara i mig en Rolex, dvs en omelettrulle med tomat och lök med en chapati, ett slags tunnbröd, runt, en till lunch och en till kvällsmat. Kostar 4,50kr! Till det drack jag en Stoney, en ingefärsläsk som är jättegod! 

Så idag vaknade jag hungrig och beställde alltså en stor frukost bestående av en dubbel cappuccino, fruktsallad på mango, melon, banan och papaya. Äggröra med toast, stekt potatis, grönssallad och en färskpressad juice, samt en kopp te med en kaka till. En riktig praktfrulle som gick på lyxiga 75kr!! Gratis Wi-fi fanns, så jag kunde uppdatera mig lite på sociala medier. En trevlig och lugn morgon!!

Vid halv tio tog jag en Boda till The Fortress, tjejerna var uppe och hade börjat äta frukost. Kakor, te och kokt kassava, som är en slags rot som skärs i klyftor och kokas, steks eller friteras. Ser ut som potatis och smakar egentligen ingenting. 

Varje förmiddag har de bibelstudium efter frukost, så även denna dag. De samlas ute under ett tält, och alla flickorna är med, de säger godmorgon till varann, tittar varann i ögonen och bekräftar att man är där. Det känns välkomnande!! Någon spelar trumma och de sjunger lovsånger en stund. En ganska härlig och gemytlig gemenskap. Idag läste Josephine en text ur Bibeln som handlade om att våga förtrösta på Gud hur situationen är. Det kändes ju väldigt aktuellt för flickorna, och Josephine pratade om hur viktigt det är att se framåt och vara positiv och våga lita på Gud! 

Efter det hoppade vi till ett helt annat ämne, det var dax för mig att ha min "lektion". Eftersom det kom ett åskväder så flyttade vi in. Min uppgift idag var såklart att prata om förlossning, hur den börjar, vad som händer i kroppen, vad värkarna gör och hur barnet föds. Vilka undersökningar personalen gör, och hur det går till. Jag hade lite bilder att visa på Josephines laptop, jag har med en docka hemifrån, som jag tillochmed fått dit navelsträng och en moderkaka på! Tack mamma som virkade den så bra!! 

Alla är självklart nervösa inför förlossningen, det är ju de flesta och det är naturligt. Vad som är en stor skillnad mot många andra kvinnor, är ju att dessa flickor inte valt eller önskat ett barn just nu, de är unga tonåringar, och de är ensamma. Det följer med personal från The Fortress när de ska föda, de har ju blivit som deras vänner, men de är ändå väldigt utelämnade.

Vi åt en god lunch som en av flickorna förberett, bestående av ris, bruna bönor och en grönsaksröra av kål och morot! Gott med lite salt på 😊👍🏾.

Efter lunchen hade Emma och Florence, socionomstudenter från Göteborg, en workshop kring anknytning. Den handlade om hur  viktigt det är att förmedla trygghet till sitt barn och bekräfta det, redan från bebistiden. Det kanske låter självklart, men detta är flickor som i långa perioder levt själva, en del utan vuxna förebilder en tid, och därför måste de få se och höra hur de ska förhålla sig till en bebis och senare ett barn. De tvivlar liksom vi alla gör, på hur de ska kunna räcka till som förälder.

På seneftermiddagen genomförde vi en av veckans höjdpunkter. Vi tre svenskor skulle ihop med Josephine åka till Kampalas enklare bosättningsområden, sk slummen. De är som små! (ganska stora!!) samhällen i sig. En stad i staden. Sida vid sida av de fina dyra hotellen så har människor byggt sig enkla bostäder. Det sker överallt i hela världen. Här har blivit små gator och människor har öppnat affärer och driver olika verksamheter. De har en vald ledare, i detta fallet en omfångsrik kvinna, och man gör bäst i att beträda dessa områden ihop med någon som härstammar härifrån. Josephine har varit i dessa områden i snart 16 år och arbetat ideellt, det är från dessa områden en del av flickorna kommer, och det var så hon kom att starta upp projektet The Fortress ihop med de dåvarande socionomstudenterna från Göteborg, däribland Evelina Westberg, kassör, numera Värnamobo och min länk till detta äventyr.

Vi köpte med oss matvaror, tvål, tandborstar och tandkräm. Pennor och godis till barnen, och jag hade lite enkla receptfria mediciner att kunna dela ut, liksom kondomer, bebiskläder och saker som ingår och/eller kompletterar ett sk. "Mamakit", som jag beskrivit tidigare! 

Vi besökte bl.a. en kvinna som bodde tillsammans med sin son och dennes höggravida dotter, flera andra barnbarn och några till i ett litet hus av plåt. Ett enkelt rum egentligen bestående av några madrasser, kläder hängde utmed väggen, och ett mycket enkelt kök hade inretts i ett hörn. Det fanns faktiskt elektricitet, och i ett hörn stod en TV. Hon önskade sig ett myggnät, som jag tänkte jag skulle köpa, och hennes höggravida brorsdotter var på sjukhus just idag, så  jag kunde inte göra någon kontroll av henne, men tänkte bidra till sjukhuskostnader, och ev kommer hon till TF på fredag. 

Kvinnan berättade att hon hade blivit änka på 90-talet, hennes man berättade det aldrig, men han var HIV positiv, liksom hon. För att få ihop lite pengar köper hon majs som hon kokar grillar och säljer. Hon blev så glad för allt vi kunde bidra med. 

Vi besökte också en mycket gammal kvinna, för att vara i Uganda är hon väldigt gammal, men hon visste inte själv exakt hur gammal hon är, men kanske runt 80 år. Medellivslängden i Uganda är typ 46 år, dvs jag har snart gjort mitt!! Hon bodde i ett litet hus med sitt barnbarn och barnbarnsbarn, som tog hand om henne. Hon hade en stor familj med många vänner, hon var glad och tacksam för varje dag, och ville leva länge till, men hon ville helst dö i detta hus. Hon hade det mycket enkelt, men hon sa flera gånger att hon kände sig så rik. 

Jag kunde inte låta bli att tänka på alla de äldre människor jag möter i jobbet som ambulanssjuksköterska hemma i Sverige, där ensamheten är en av våra vanligaste sjukdomar!! Ensamheten och avsaknaden av mänsklig kontakt gör så många sjuka, trots att den materiella standarden är så mycket bättre. Men denna härliga dam kände sig så rik!! Hon och familjen fick också matvaror och diverse annat smått och gott. Jag har fått mer insamlade medel nu, så jag ska se till att även denna familjen får lite mer av vad de behöver. Jag blodtryck på de som samlats i hemmet under vårt besök, jag lyssnade på den gamla damens lungor, hon hade hosta och hon hade onekligen mått bra av lite vätskedrivande!! Benödemen var påtagliga. 

Sista hembesöket gjorde vi hos en ensam kvinna som skadat sig då hon åkte bodaboda - mctaxi! Föraren avled, men hon fick bestående skador och värk. Hon fick också hjälp med mat inköp idag, för hon kan inte längre arbeta med att tillverka små plånböcker som hon brukat sälja, även hon ska få mer behövliga saker i veckan.

Kampalas uppgifter på invånarantalet varierar kraftigt. En uppgift är att de har ca 2,5 miljoner invånare, men hur många miljoner människor som egentligen bor här vet man inte. Alla dessa människor som egentligen inte finns, men de har gjort sig ett liv här i utkanten av det existensiella, för de finns ju onekligen. Det är barn som springer runt, butiker finns, barer och tillochmed en biograf! De har en vald ledare och samhället fungerar - slummen, som en helt egen stad i staden!! Dessa unga kvinnor har ingen ekonomisk möjlighet att ta sig till mödravård, som i sig är gratis, de har inte råd att köpa in och ha med sig det material till sjukhuset som krävs när de ska föda sitt barn. De har inte råd med suturer efter en eventuell förlossningsskada. 

Barnen får inte sina vaccinationer eller den näring de behöver, inte heller den omsorg vi föreställer oss att barn ska ha, utan driver omkring ensamma och i grupp. 
De äldre har inte råd med mediciner eller den vård de skulle behöva. Men de får bra omvårdnad i hemmet om de har familj och ett hem! 

"It's another day for you and me in paradise!"