En människa

Någon är lycklig, någon är ung
någon är gammal, någon är kung
känsliga fingrar söker känsliga svar
utan att veta, är kärleken kvar?
 
Ja en människa, en människa ja
ja en människa, en människa ja
av kött och blod, av kött och blod
 
Någon är halv, någon är hel
nån tror sig alltid ha rätt, nån erkänner sina fel
någon längtar, längtar sig bort
där det finns kärlek har människan sitt hopp
 
Nån var perfekt tills man en vacker dag
såg rynkorna komma, aha, det var en människa
någon är vacker, någon är vackrare
någon är jag, någon är du
 
Ja en människa, en människa ja
ja en människa, en människa ja
av kött och blod, av kött och blod
 
Text: Uno Svenningsson & Arne Johansson

 
Tänk att musik och texter kan föra en till tider och platser man trott sig glömt. Minnen och tankar dyker upp i huvudet och de leder i sin tur vidare till andra minnen och upplevelser. När man lyssnar igen på en låt som man lyssnat på många många gånger, men plötsligt hör man något nytt, texten upplevs på ett annat sätt, har fått en annan referens och får plötsligt en ny, en annan innebörd. Lukter och musik kan verkligen få mig att bli nostalgisk, och få mig att längta, ibland tillbaka i tiden, ibland bort, ibland efter en känsla, ibland efter ett tillfälle eller tillbaka till stunden minnet väcker. Ibland önskar jag att jag kunde göra om, göra rätt eller bara få vara där igen.
 
I går kväll var jag på en fantastisk konsert med rockgruppen Fredá. De avslutade sin turné genom Sverige med att spela i Gnosjö Missionskyrka. De slog igenom i början på 80-talet och i år firade de 30 år som grupp. Arne och Uno, två av gruppens tre medlemmar växte upp strax utanför Gnosjö så de avslutade med en hemma konsert. Vi var många där som lyssnat på dem och deras låtar under uppväxten, så kvällen bjöd på fantastisk musik, en härlig helhetsupplevelse och många minnen. En del av låtarna skrevs för 30-25 år sedan, men känns väldigt aktuella fortfarande. Texterna är verkligen genomtänkta, har ett budskap, berättar något, väcker tankar, det måste de ju gjort redan då för 30 år sedan, men nu upptäckte jag det på nytt. Som tonåring kunde jag spela låtar om och om igen, det var ju ofta när något ledsamt eller plågsamt hade hänt, eller något fantastiskt roligt, så musik är förknippat med stora känslor. Idag lyssnar jag väldigt sällan på musik, jag tystnad gillar helt enkelt tystnad eller de ljud som finns runt mig naturligt mest.
 
En av låtarna som spelades heter "Erika" och min tolkning är att det handlar om att försöka hitta sig själv i djungeln av ideal alla bör leva upp till. Jag kommer ihåg hur längdhopperskan Erika Johansson vann en tävling i TV programmet Mästarnas mästare 2009 genom att sjunga den sången om och om igen. Deltagarna skulle gå runt en fotbollsplan och stanna efter exakt 10 min, hon berättade då att hon brukade som aktiv längdhopperska ladda inför tävling genom att lyssna på den låten och måla upp sin målbild av sig själv. Hon visste att den var exakt 3:27 (eller något sådant) så hon sjöng den tre gånger. Lyssna gärna på låten HÄR. 
 
De inledde gårdagens konsert med en låt som heter "Nu regnar det", den är från deras första skiva och väckte en hel del minnen, säkert helt långsökta men så är det ju med minnen. Arne, en av bandmedlemmarna är min morbror, och jag tror mig minnas att jag som barn satt i mormor och morfars kök och fick lyssna när han spelade denna låt på sin gitarr, sittande med sina långa ben slängda över deras kökssoffas armstöd. Jag tyckte han var otroligt häftig och hur cool som helst! Lyssna på den supermegacoolaspeciella låten HÄR !!!

Det fick mig att minnas och tänka på min mormor och morfar. Morfar var en stor samlare av gamla saker, de hade en hel övervåning i huset som var som ett museéum. Sedan hade han ett uthus på gården och det var både fascinerande och skrämmande. Där fanns absolut allt och lite till. Det hängde saker från tak och väggar och var helt belamrat med gamla saker. Fascinerande och lockande att få gå dit och titta och plocka i grejer. Men lite skrämmande på så sätt att när vi behövde något, exempelvis ett par skridskor till en idrottsdag eller så, var vi alltid tvungna att först åka upp och titta i "uthuset". Till ens fasa hängde där såklart ett par skridskor i rätt storlek, uråldriga och omoderna som få. Morfar och mamma var glada. 

Vill du lyssna på ett par favoriter till så finns de här: Så länge vi lever, Bäste vän

Musik och minnen - en människa.
Taggar: adopterad, kärlek, vuxen adopterad;

Gemensamma nämnare

Det är spännande att träffa vänner och bekanta som berättar sina livshistorier, tankar och historier. Jag tror att många tänker att man är ensam om sina tankar men när man väl börjar fråga och berätta så finns det fler som tänker liknande, eller ger nya dimensioner och infallsvinklar. Härliga, sprudlande Maria och jag är vänner, läs hennes historia här nedan. Tack Maria för att du tog dig tid och ville dela med dig av din berättelse och dina tankar. 



"För några veckor sedan träffade jag Monica och hennes fina barn. Vi fikade och pratade om adoption. Monica bad mig skriva ner lite tankar men att blogga är inte jag, men jag ger det ett försök. 


Mitt första möte med Monica var hos vår vän Marie. Monica hade en svart klänning och en bebis i magen. Det är så jag minns vårt första möte för 9 år sedan.  Att Monica också var adopterad ägnade jag inte en tanke åt. Hon är lika svensk som jag. Det är först efter att Monica börjat blogga som jag upptäckte att hennes frågor och tankar var väldigt lika mina frågor och tankar. Helt plötsligt slog det mig att hon är som jag. 


Att någon tilltalar en på engleska för att kolla om platsen intill är ledig eller att man blir uppropad i ett väntrum. Jag har mitt srilankesiska namn sist och oftast skrivs det bara ut med ett N. Mitt första namn är Stina. Ingen kollar på mig utan blickarna skickas mellan andra svenskar och då är det roligt att högt säga JA. 

Jag kom hit till Sverige, Hestra närmare bestämt när jag var 5 månader men för att inte förvilla någon tillägger jag året 1982 för att slippa kommentarer som  - kom du för 5 månader sedan och kan så bra svenska efter så kort tid. Ibland kan man skratta åt det men ibland blir man trött på det. Varför skulle det vara en omöjlighet att kunna svenska så bra på så kort tid. Jag kanske är språkgeni!!

Bild: Marias första passbild. 

Mina adoptivföräldrar kom och hämtade mig i Sri Lanka, det var min mamma, pappa och min storebror som adopterats några år tidigare även han ifrån Sri Lanka. Mitt namn var Nimanka men jag fick mitt svenska namn Stina Maria Alexandra Nimanka Gillgard. Vad jag vet är jag född 26 december 1981. Jag vet inte så mycket mer, har en bild på min biologiska mamma och jag tror det finns ett namn på adoptionshandlingarna. Jag har aldrig haft någon stor längtan att söka rötter osv men skulle gärna åka tillbaka för att se det vackra landet. 

Jag har min fina vän Sara här i Sverige, hon är adopterad från samma barnhem. Vi hade samma rum på barnhemmet, och hennes föräldrar fick informationen när de var där för att adoptera henne, att ett annat svensk par skulle hämta flickan i sängen bredvid i maj. Saras pappa tog en bild av mig och tog med den hem för att visa mina föräldrar. Jag är så glad och tacksam att vi kom hit till Sverige båda två och för att vi än idag har kontakt. 

Bild: Stina Maria Alexandra Nimanka 

När jag själv blev mamma för snart 8 år sedan dök det upp en och annan tanke, undra hur min biologiska mamma mådde och hur hennes tankar gick när hon lämnade bort mig, eller som Monica sa OM det nu var hon som lämnade bort mig eller var det någon släkting som  inte tyckte att hon skulle behålla mig. Mamma och pappa har alltid sagt att hon var fattig och inte hade pengar. Men om det i verkligheten var så vet jag inte. Att ge upp ett barn är oförståeligt, men jag är så tacksam för att hon gjorde det, för jag fick de bästa föräldrarna man kan tänka sig. 

Jag och Monica pratade också om våra biologiska pappor. I mina tankar finns han inte, eller rättare sagt jag har inga tankar om honom. Aldrig någonsin. Jag har enstaka gånger tänkt på honom men eftersom jag inte vet något namn eller har någon bild så finns han inte. Varför tänker jag inte på honom som jag ibland gör om min biologiska mamma? Frågorna borde ju vara lika viktiga, vem han var, hur han ser ut osv. Men jag har inte de funderingarna alls. Han kanske inte ens vet om mig?! Men dessa tankar finns knappt inte. 

 

Bild: Wilma, Ludvig och Gustaf.

Att få egna barn är absolut ingen självklarhet men min önskan var ju det såklart. Att få något som är mitt, som liknar mig och påminner om mig. Vår stora kille Gustaf som är 8 år är såklart inte alls lik mig. Han har fått Peters hårfärg, haka och ögonen var blå hans första halvår. Ovanligt sa alla eftersom brunt är dominant. Idag har han grön/grå ögon och huden så där sommarbrun. Han är inte så värst lik mig på utsidan, men till sättet faller äpplet inte alls långt från trädet. Tänk att gener på insidan kan vara likheter man inte alls tänker på. Sen har vi vår flicka Wilma som är 6 år. Hon är mer lik mig till utsidan och jag kan se glimtar av det ibland men till sättet är som sin pappa. Smart och genomtänkt! Till sist har vi vår Ludvig, han är 4 år och är en kopia till utseendet av Peter. Men till sättet är han mer egen och svår att placera. Han har nog fått lite från oss båda kan jag tänka mig. Men att få ha mina älskade barn hos mig och få glimtar i vardagen som påminner om mig genetiskt är häftigt. 

Bild: hela familjen Gillgard. 

Jag är så tacksam att få ha en vän som Monica att dela mina tankar med henne och se att vi tänker lika och upplever en hel del lika saker i vardagen. 

Tack Monica för att jag fick äran att skriva på din blogg. Du är en fantastisk kvinna, förebild och vän!

// Maria"

 

 

 

 

Taggar: adopterad, biologisk, familj, gener, vuxen adopterad;

Sår att läka

Mitt förra blogginlägg väckte en hel del reaktioner och tankar, både bland omgivningen och hos mig själv, vilket jag inte riktigt hade räknat med när jag skrev det. Jag har fått ta del av många olika funderingar som i sin tur leder till nya. Åh, vad spännande det är att samtala och prata om detta, bolla nya tankegångar hit och dit. Adoption är ett ämne som väcker en hel del känslor hos väldigt många, då många har en relation till adoption. Antingen känner man någon eller är släkt med någon, har adopterat själv eller är adopterad. Oavsett är vi ju alla barn till någon och kan relatera till den känslan. Har man dessutom barn, biologiska, bonus, extra, adopterade etc så har man ju en relation till frågan, som gör att väldigt många kan sätta sig in i situationen: hur det skulle vara att lämna bort sitt barn, alternativt ta emot ett barn. Som små har nog väldigt många någongång under sin uppväxt föreställt sig att de varit adopterade. Många har säkert också tänkt tanken när de tittat på sina barn eller suttit med dem i famnen, vad skulle få mig att kunna lämna bort detta? är det ens möjligt? vilken situation skulle krävas för att det skulle ses som ett bättre alternativ? är det det ultimata sveket eller är det en sista desperat handling?
Bild: mitt första passfoto som är taget inför resan till Sverige, tillika det foto mina föräldrar fick via post när de fick besked om att jag skulle komma. Mamma bar det alltid med sig under en lång tid.
 
Jag är med i ett forum för adopterade från Korea där vi samtalat kring detta. Tankarna är lika många och lika olika som vi är antal personer, och det är ju som det brukar vara för det mesta i alla sammanhang, där skiljer vi oss inte. Att kulturen, samhället och tiden är en ofrånkomlig faktor är inte så svårt att konstatera. Hur och varför en mor kan lämna bort sitt barn är en oändlig fråga som bara just den modern kan svara på. Sveket och känslan av att blivit övergiven består, men frågan är om det går det att fortsätta leva med det?

Svaret är lika olika det, där gäller väl som för alla människor som är med om svåra och traumatiska händelser tror jag. En del läker, och även om ärren finns, går det leva vidare ändå. Ibland gör det sig påmint, kliar och värker ett tag men blir sedan bättre igen. För en del är såret infekterat och öppet, salt strös i gång på gång och det får aldrig läka , infektionen tar över hela sinnet och kroppen. Ni får gärna skriva kommentarer här på bloggen så kan alla följa och läsa, det är jätteintressant att ta del av många olika tankar och funderingar kring detta.
Taggar: Sydkorea, adopterad, biologiska barn, familj, vuxen adopterad;