Igår kväll kl 21:00 var det återigen dags för Spårlöst från Sydkorea, och vi satt bänkade framför TV:n nästan hela familjen. Det är svårt att beskriva hur det känns. Att se bilder från en stad, ett land, se skyltar med ett språk som är så främmande, och ändå hela tiden kunna föreställa dig att där hade jag kunnat vara, det hade kunnat vara mitt land, mitt språk, min kultur. Så avlägset, främmande, skrämmande och spännande på samma gång. En overklig känsla. Sliding door feeling! Jag menar inte att något är eller skulle vara bättre eller sämre, bara så annorlunda.
Mina barn satt bredvid mig och självklart grät vi allihop när flickan fick återförenas med sin biologiska mamma och syskon. Det går ju inte låta bli, alla blir berörda. Så smärtsamt och så fantastiskt. Mamman hade sådana skuldkänslor, men Therese (huvudpersonen) uttryckte bara tacksamhet, som vi fick se det. Alla mina barn önskar att vi ska åka till Seoul någongång. Vi sitter och kurar i soffan, tittar på TV och de funderar och frågar frågor. De gråter för min skull, att jag blev bortlämnad, de gråter för min biologiska mammas skull, för att hon tvingades lämna bort henne och de fäller tårar för min adoptiv mammas skull, deras mormor, som annars inte skulle haft mig och till slut även för sin egen skull, för hur skulle de annars finnas till, om jag inte blev bortadopterad från början?? Och då ler vi och gläds, för då kommer vi på att det är ju därför vi finns till allihop, just för att jag blev bortlämnad - där på gatan, och då är det lätt att känna tacksamhet.
Livets gåtor kan man gråta över och glädjas med.
Jag tror jag ska försöka åka till Sydkorea inom de närmsta åren, jag har ingen chans till någon biologisk återförening med släkt eller familj, men det känns som om jag är redo att åka och besöka landet och staden som ändå är en så stor del av mig, kanske viktigare del än jag någonsin velat erkänna.
