Så underbart

Vilken fantastisk lördag! Gårdagskvällens konserter blev över all förväntan. Fantastisk musik, mysig stämning och god mat! Men jag ska ta det från början !
Min barndomsvän Andreas och hans band STC - Slow Train Coming, frågade om jag och barnhemmet Home of Hope kunde tänka mig att vara deras "välgörenhetsprojekt", för de ville ordna en konsert. Klart jag ville!! Lokalen skulle vara Hyltans missionshus, som är precis vad det låter, ett gammalt missionshus vid en sjö, mitt ute i Småland. Men det fick sig en rejäl makeover kvällen till ära och blev fantastiskt fint och mysigt, med en riktig Ernst Kirchsteiger känsla, för att citera Andreas! Men oj vad det har jobbats hårt för att få kvällen att klaffa! Jag är faktiskt fortfarande förvånad, imponerad och stolt över att privat personer kan ordna till sådant här och få så många att ställa upp på ett självklart sätt. Många sponsrar, hjälper och stöttar med de de kan bidra med, jag tror det är den berömda Gnosjöandan?!

Biljetter trycktes upp, affischer sattes upp, vi spred det på sociala medier och vips var två föreställningar med 90 personer utsålt!! Mat och dryck sponsrades, saker köptes in, ljud och ljus fixades, dekorationer allt allt organiserades. Bandets familjer och anhöriga ställde upp och min namne Monica (bandmedlems fru) roddade och organiserade allt med precision!! Min Micke ställde upp och hjälpte kocken, som också ställde upp att steka 200 hamburgare. Sara Sigvardsson åkte från Stockholm för att sjunga med bandet och kulturstipendiaten/idoldeltagaren/min 40årsartist Tomas Lundell ställde upp och sjöng och spelade!!

Och bandet Slow Train Coming, namnet är för övrigt från ett Bob Dylan album, sjöng och spelade helt fantastiskt. Jag och fler med mig fick tårar i ögonen vid flera tillfällen, sång och musik går verkligen rakt in i hjärtat. Jag fick tillfälle att berätta om barnhemmet Home of Hope, om barnen, byn Ratankot och vad jag gjorde där i september. Jag visade bilder och när Sara sjöng Imagine till bilderna som rullade på barnen så var det fler än jag som blev rörd.

Det jobbades hårt bakom kulisserna för att få allt att fungera. Maten stektes på annat håll men i direkt anslutning tills att den skulle serveras, den kördes sedan i värdeskåp genom samhället till Hyltan. I det minimala gamla köket beredde Monica P med sitt fruteam allt annat. Man fick en träbricka serverad med en minihamburgare, baconlindade dadlar och en liten skinkmacka på. Därtill serverades chips och dryck. Bandet och jag serverade, dukade av och förberedde sedan för kaffe, liten kladdkaka och godis. Vid ankomsten hade alla fått glögg.

Jag måste säga att det såg otroligt proffsigt ut och smakade jättegott!!
Eftermiddagskonserten förlöpte väl, alla var nog lite spända och nervösa, tidsschemat var tight och vi spikade tiden exakt enligt plan! Utmaningen var att mellan konserterna duka av, städa och duka nytt innan alla nya gäster anlände. Maten skulle klaffa i tid. Vi medverkande åt mellan föreställningarna och pustade ut lite. Allt fungerade och flöt på över förväntan. Konsert nr två kunde börja. Samma mysiga känsla, lite mer flyt i logistiken, det märktes att alla visste hur det skulle göras denna gången.
Efter att alla gästerna gått hem plockades allt ner, ihop och städades. Idag kvarstår en hel del disk, eftertanke, känsla av att det gick vägen, känsla av sorg för att det är över och gjort, känsla av stolthet och glädje! Här kommer lite bilder från kvällen och förberedelserna!

Jag får återkomma med att berätta exakt hur mycket pengar som kom in, men kan redan nu konstatera att det blev en rejäl summa, jag tror inte jag ljuger om jag säger att det närmar sig 30 000 kr. Tusen tack all!! Sedan måste jag såklart avsluta inlägget med en bild av de verkliga huvudpersonerna❤️❤️ jag saknar dem mycket, tänker på dem dagligen och längtar tills jag ska få träffa dem igen.

Länk till artikeln i vår lokaltidning Värnamo Nyheter för den som vill läsa

Vaknar till en mardröm

Den 9 november 2016 kommer bli ett lika hågkommet datum som den 11 September 2001!
9/11 och 11/9 känns just nu som en ganska dålig sifferkombination. För evigt ett datum som är inristat i minnet och kroppen, en känsla av att vakna till en mardröm man inte vill tro är sann. Alla har vi sådana datum och dagar när vi vet precis vad vi gjorde när vi förstod vidden av att något hemskt hänt. Ju äldre vi blir, ju fler sådana datum och dagar blir det på listan. En del är personliga, men en del, som dessa två, drabbar hela världen. Morgonen när jag som tonåring vaknade och förstod att någon mördat Olof Palme, när Estonia förlist, annandagsmorgonen när tsunamin dragit in över Thailandskusten kommer de flesta ihåg eller dagen när Anna Lindh blev mördad. Men fasan när jag hade två små barn och en solig september morgon vaknade, hörde på nyheterna och såg bilderna av två plan krascha in i world Trade centre slår det mesta - tills idag!!

Lite bilder från Instagram på olika reaktioner. Jag valde ut att "reposta" de jag tyckte var mest och bäst beskrivande vad jag känner nu. Det är alltså inte jag som tagit fotona.

Jag har varit vaken och jobbat hela natten, följt valvakan via radion i ambulansen. Först trodde jag det var ett skämt, att det faktiskt verkade vara möjligt att Trump skulle ha en chans! Men timmarna gick och det framstod att det faktiskt skulle kunna bli just så otroligt hemskt som många aldrig trodde skulle kunna hända. Som alla har försäkrat inte skulle kunna hända igen!!
Historien upprepar sig åter, alla frågar i efterhand: hur kunde de låta det ske?!?
Kanske är svaret rädsla?? Jag vet inte! Rädsla för att själv gå miste om något, dela med sig, jämna ut, inse att vi alla är lika jämlika och lika olika. Rädsla för allt främmande som inte är, beter sig eller ser ut som en själv. Hur ska det bli för våra barn? Vad händer nu? Är det verkligen sant?? Nu ska jag sova en stund och hoppas att jag inser att det bara var en mardröm jag drömt, och jag kommer vakna till rubriker som skriker ut i glädje att: Grattis världen! Hillary Clinton är USA:s nya president, det historiska datumet 9/11 2016!!

Karina Adelsköld menar att nu är det viktigare än någonsin att vi som kan kämpar vidare för människors lika värde och mänskliga rättigheter, jag kan bara hålla med.