enklassisksvenska2.0.blogg.se

Igår tillbringade jag och mina barn en härlig ljummen höstlovsdag i Linköping, umgicks med mina syskonbarn och träffade min syster, -min riktiga syster!! 

Jag och min syster Maritha växte upp som tvillingar. Det skiljer nio månader på oss, ett årtal emellan. Jag kom till Sverige i slutet av juni och hon föddes i sept samma år. Två år senare föddes vår lillasyster Anna och när jag var 13 år fick vi en lillebror- Anders. De är alla mina riktiga syskon, inte mina biologiska, men riktiga!! De är biologiska helsyskon syskon med varann.

 

 

                           

 

Som alla syskon har vi lekt, bråkat och upplevt så mycket tillsammans.  Det är väl bara med syskon det går att kivas och slåss med dagtid, men ändå somna tillsammans på kvällen och känna sig så självklar och trygg tillsammans med!! Vi har såklart skrikit elaka och dumma ord till varann, men om någon annan gör det är så är vi genast där och försvarar varann. Vi har samma upplevelser men ändå olika minnen från samma stunder, och kan prata och skratta åt små egenheter just vår familj har. Vi är alla fyra väldigt olika till sätt, sinne och utseende, oavsett att det bara är jag som är adopterad. 

 

                                   

 

När jag växte upp och nämnde mina syskon eller andra släktingar så fick jag ofta kommentaren eller frågan 

"-menar du din riktiga syster/kusin/moster eller din adoptivsyster/kusin/moster??" Jag brukade bli ganska ställd av frågan. Som vuxen fattar jag ju att de frågar om de är biologiska eller ej. Men riktiga är de, av kött och blod allihop! 

Själv har både de och jag glömt att man skulle vara något annat än riktiga syskon. 

 

Däremot vet jag inget om jag har biologiska syskon, tyvärr. Det skulle vara intressant och väldigt spännande att få veta. Tänk om det finns biologiska syskon till mig här i Sverige, tänk om vi växt upp nära varann utan att veta om varann!! Jag skrev tidigare ett inlägg om två indiska enäggstvillingar som hittat varann här i Sverige, och jag såg tidigare i år ett program på tv som handlade om två tvillingar från Kina eller Korea som hittat varann, en bodde i Norge och en i USA. Fantastiskt!! Tänk också att jag alltid kan tänka mig möjligheten varje gång jag träffar en annan från Sydkorea, tänk om vi är syskon!! Det är en extra piff i tillvaron. Möjligheten och chansen finns och det är en hisnande tanke. 

Livet är som ett träningspass

 

Jag tänker på vad alla andra ska tycka och tänka, jag jämför mig och känner mig pinsam, fel och otillräcklig. I träningslokalen och i livet, hemma, på jobbet, med barnen, som partner och som dotter. Men när jag väl kommit igång så är fokus mest på mig själv, jag ser bara mig i spegeln, jag hinner inte räkna hur många burpees personen bredvid mig gör, jag har nog att orka igenom passet själv och koncentrera mig på mina egna värkande muskler. Vi vilar ibland, pausar, pratas vid lite kort, uppmuntrar varann, tröstar, pushar, kom igen, lite till!! Jag känner att någon kämpar bredvid men jag vet inte riktigt exakt hur de andra har det, dagsformen är varierande. Ibland är jag urstark och allt går lätt och är kul, ibland är det tungt som bly. Samma vikter som förra veckan var en barnlek är idag knäckande. Ungefär som livet är.

Efter några veckors bloggande känner jag att det kan vara okej att upprepa sig lite. En hel del läsare har hittat bloggen och det är verkligen jätteroligt. Tänk att så många vill ta del av mina tankar och funderingar och små vardagssituationer. Jag vill verkligen poängtera igen att det är bara mina egna upplevelser och känslor, alla adopterade är självklart lika olika, som alla människor är. Jag anser mig haft en helt normal bra barndom och uppväxt, precis som alla andra har jag haft olika kriser/utvecklingsfaser, men såklart med den extra dimensionen av att jag är adopterad. Jag har inte haft det svårt, jag anser mig vara en mycket lycklig kvinna. Anledningen till varför jag nu bloggar är inte för att anklaga eller peka finger åt någon, utan jag vill bara berätta att jag förhåller mig till detta varje dag och det har jag gjort i hela mitt liv, och jag blir inte överraskad eller förnärmad när någon främmande person tar mig för en icke svensk, för jag förstår varför de gör det. Ibland blir jag otålig och snäsig, ibland finns inte tålamodet, men det beror ju på vilket humör jag själv är på. Det har att göra med känslan jag själv skapar inom mig. Ungefär som att  jag ibland tappar tålamodet mot mina barn.

Jag upprepar det jag skrev i mitt första inlägg: 

 

"Att vara svensk till sätt och sinne, men utländsk utanpå ger så många dimensioner i vardagen som både berikar och frustrerar. Nu när samtalen satts igång och diskussionerna finns, upptäckte jag att det var många i min närhet, som inte visste att jag varje dag förhåller mig till det faktum att jag inte är en infödd svensk, och inte ser ut som en förväntad typisk svenska. Därför skapar jag nu denna blogg, för att berätta hur jag upplever det att vara adopterad. Det blir ur en vuxen kvinnas perspektiv".

 

Att jag är adopterad från utlandet är en del av min personlighet och identitet, troligen en större del än vad de flesta varit medvetna om, och det kanske överraskar många. Det känns tråkigt och ledsamt att ibland bli dömd för sitt utseende, och det är det jag vill försöka påverka. Varför de politiska diskussionerna väcker osäkerhet hos mig är för att jag själv inte känner mig helt självklar. Men det är också så att det finns rasister och som ger uttryck för det på ett skrämmande sätt och det är jag mer medveten om än en "infödd svenska". Jag har själv massa fördomar, åsikter och rädslor, som jag obetänksamt uttrycker, och väcker helt säkert känslor inom människor runt mig. Jag har vänner som är överviktiga, är homosexuella, har utländskt påbrå, har fysiska- eller psykiska funktionshinder, etc etc. Jag tänker inte på att de i vardagen, i smått och stort förhåller sig till det faktum varje dag, för mig är de bara mina goa vänner.

 

En väninna till mig berättade, att när jag tränar, deltar i lopp, pratar kost etc så väckte det tankar och känslor inom henne till liv. Ibland känner hon sig provocerad, ibland inspirerad, ibland uttråkad och ibland ger det henne "dåligt samvete", men det kommer ju bara från henne själv. Jag vet såklart att hon är överviktig och homosexuell, men det är inget jag tänker på längre. Hon berättade att hon är så medveten om det själv, och varje dag hamnar hon i små situationer som gör att hon måste förhålla sig till detta faktum. Hon ska förbi en trång passage, sitta ner i ett trångt säte, prova något plagg, välja något att äta, uppge sin frus namn, prata om vad de gjorde i helgen, fundera på om det är lämpligt att hålla varann i handen  etc etc. Jag tänker inte på henne vare sig som tjock eller gay, men det är klart att jag vet att hon är det. Jag kommer fortsätta prata om min träning, mina löparevenemang, min familj och allt annat vi brukar prata om, men idag är jag mer medveten om att jag kanske inte ska slänga ur mig kommentaren att jag själv vill gå ner några kilon. (Hon har för övrigt godkänt att jag refererar till vårt samtal).

 

Jag pratar  gärna om mitt ursprung och svarar gärna på frågor relaterat till det, det är ju därför jag berättar här och nu!! Jag vill att fler ska få veta, för jag är stolt över min svenskkoreanska identitet, men min vardag har en twist, och den berättar jag gärna om, den är oftast bara positiv.