Tillbaka till Seoul

Då är det snart dags att knyta ihop allting! Om exakt en månad reser jag tillbaka till Seoul och Sydkorea. Det blir nästan på dagen 46 år sedan jag flög från Seoul till Göteborg! Den mentala förberedelsen påbörjades  för många år sedan. Tankarna på sitt ursprung, sin identitet och vad som kunde varit har alltid funnits, men det var när jag själv blev mamma som allt verkligen började ta fart. 
 
Det är med stor förväntan, bävan, glädje och skräck jag kommer resa till Sydkorea. Nu är det politiska läget dessutom mer spännande än någonsin. Landet hade OS i vinter och vi fick alla lära oss många nya saker om landet. 
  (null)

Jag reser ensam från Sverige med en organisation från USA som ordnar denna återresa för vuxna adopterade. Jag fick ansöka om att få följa med och fick i januari besked om att jag blivit utvald tillsammans med ytterligare 28 stycken adopterade koreaner. Organisationen heter just "Me and Korea", och syftar på att den adopterade vill veta mer om sig själv och om Korea.
 
SVT gjorde ett bra litet reportage om att jag ska åka tillbaka. Det finns ett klipp på SVT play i programmet "Sverige idag" från fre 18/5, ca 15 min in i programmet. Det går att se några dagar till. Annars tror jag det fanns även på Smålandsnytt, både på playversionen och på facebook, men det var en kort version av reportaget. Kanske kommer en uppföljning i sommar när jag kommit hem?!
Får se om länken fungerar ett tag. Tryck HÄR.
  (null)

Ni som vill följa resan och mina upplevelser gör det bäst på instagramkontot "enklassisksvenska". Jag är bättre på att uppdatera där. 
Ni som är intresserade av mina volontärresor och välgörenhetsorganisationen Gnosjo Global Association, och vårt arbete ute i världen är välkomna att följa Gnosjoglobal på instagram.
Bloggen är svår att hålla uppdaterad, särskilt när man är ute och reser och har begränsad tillgång till uppkoppling.
 
 

OS i Sydkorea!

OS tider innebär inte bara idrottsprestationer och medaljer. För mig blir det en otroligt lärorik tid då jag får veta så mycket nytt om mitt födelseland. Det lagas koreansk mat, man diskuterar politik, kultur och seder i TV på bästa sändningstid! ❤️👍🏾 😊 Det händer inte så ofta, senast det begav sig så var det OS i Seoul 1988, då var jag 17 år och tyckte bara att det kändes hemskt och pinsamt att världens ögon vändes mot Korea. 


(null)


(null)

Det är svårt att beskriva hur det känns men då detta är en blogg som handlar just om det paradoxala i ämnet adoption så ska jag försöka. Någon kanske känner igen sig. Både hur jag kände det och hur jag tänker idag. 


Som ung tonåring var det så pinsamt och hemskt varje gång någon nämnde Korea. OS 1988 var hemska veckor. Det var en fysisk smärta och skam inom mig som gjorde att det var så svårt att förhålla sig till landet. Vad hade det med mig att göra?! Människor runt mig "kom på" att "är inte du född i Sydkorea?" Det var jättejobbigt! Att bara höra TV kommentatorn, se det skrivet -Seoul, det var hemskt! 


Nu har åren gått och mycket har förändrats. Kanske kan jag kalla det mognad? Tack vare mina barn, som så energiskt och nyfiket, och med ett öppet sinne tvingat mig att svara på frågor om min bakgrund, har jag fått ett växande intresse för Sydkorea. Barnen har inga konstiga känslor eller något eget förhållningssätt till Korea, så det har gjort att jag insett att det är en så stor och viktig del av mig att jag inte kan förneka det längre. Jag vill inte det heller. 


(null)



Nu idag, när vinterOS 2018 går av stapeln i Sydkorea, känns det såååå spännande. Jag blev tillochmed lite stolt och kände mig rörd över att se invigningen. Jag vill och hoppas att det ska bli en fin tillställning, att spelen ska bli lyckade, precis som jag känner för Sverige och hade känt om OS hade gått i Sverige! 


(null)


Att Syd och Nordkorea tågade in tillsammans under en flagga är ju omdiskuterat och inte helt accepterat, och jag vet för lite för att uttrycka mig om just den saken, men att världen får kännedom om hur hårt och grymt människor levt i diktaturen i Nord är väldigt positivt. En nordkoreansk avhoppare intervjuades i TV 4, hon menade att vattnet långsamt börjat koka och att folket börjar få information om att de inte bor i paradiset, och kanske inom tio år kan göra uppror, det kan inga kärnvapen hejda! När hon beskrev livet i Nordkorea och hur folket i generationer invaggats i tron att alla andra länder hade det ännu värre blir jag helt gråtfärdig. De tänkte att avrättningar skedde ännu brutalare, för ännu mindre förseelser, och att de borde vara tacksamma. Att bli avrättad för att ha slaktat en ko till sin svältande familj eller att köpt en säck ris är ofattbart. Jag har läst några olika böcker i ämnet där just detta beskrivs men att höra någon beskriva det får mitt hjärta att brista 😞💔

(null)

(null)

(null)

(null)

Nu håller jag tummarna för våra svenska idrottsstjärnor, njuter av spelen och suger åt mig av allt spännande som finns att få veta om Sydkorea! Till sommaren går resan tillbaka till Seoul. Nästan på dagen 46 år efter att jag kom till Sverige är det dags att återvända! Det känns helt overkligt och så spännande. Jag ska berätta mer om detta senare när jag landat lite i tanken att jag faktiskt ska resa till Seoul, Sydkorea! 


(null)




Flickors framtid

Fascinerande att få uppleva ett uråldrigt, oföränderligt skeende, som att föda barn, som ju alltid gått till på samma sätt, i alla tider, i alla delar av världen, sedan evigheters evigheter!!!Tänk att något så lika ändå kan ha så olika förutsättningar. Det är fantastiskt, och det är skrämmande! Det som ska vara det bästa ögonblicket i livet, är för många det värsta, inte bara upplevelsemässigt, utan även rent medicinskt och ekonomiskt. Ska du som kvinna eller ung tjej betala allt material som krävs, och du varken har pengar eller någon anhörig så blir det svårt, och därmed också en fara för livet.  

Det som är tänkt som en lycklig stund för ett par, kanske är resultatet av ett övergrepp eller en våldtäckt! Att få ett barn du inte önskat dig, som kanske gör att du inte längre har rätt att fortsätta gå i skolan, skaffa en partner, ett jobb, och kanske är orsaken till att du blir bostadslös. Familjen du hade och levde med slängde ut dig på gatan, gravid och ensam, kanske HIV smittad, ledsen och övergiven. Det är precis den här situationen allt för många flickor i världen har idag. Och de är bara små flickor!!! 

Jag är just nu i Uganda, Kampala på The Fortress, som är ett tryggt hem
för unga, gravida, blivande tonårsmammor som inte har någon ekonomisk eller social trygghet!! Svenska stiftelsen The Fortress driver detta hem i Kampala, Uganda tillsammans med Woman of Purpose International - WOPI. De får bo på hemmet runt beräknad förlossning, de får mödravård, transport till denna kliniken där de ska föda, de får sitt "mammakit". Ni är många som varit med och bidragit till det, och till material de behöver, de får bebiskläder som ni skänkt, de får undervisning, stöttning och hjälp att förhoppningvis återförenas med sin familj efter barnets födelse. Det är just dessa flickor denna dagen handlar om, att uppmärksamma deras situation. Flickorna är 14-19 år!! Internationella flicklagen idag den 11 oktober. 

Jag har nu fått lära känns dessa fina, underbara flickor och Josephine, hon som startat detta hem, och driver det i Kampala. Det är omöjligt att inte tänka på sina egna flickor, som är 16-17 år. Det kunde varit mina flickor!! 

Det kan bara än en gång konstateras!! Vi har det så bra, vi är så lyckligt lottade i vår del av världen, kan vi bidra med bara en liten smula för att underlätta för dessa så tjejer så betyder det kanske livet, för dem och deras barn! Vill du swisha en peng till mig som jag köper material för här medan jag är kvar, eller gå in på The Fortress hemsida och skänk så är ditt bidrag mer än välkommet!! 

Idag har vi, jag, Emma, Florence och Josephine varit i de enklare kvarteren i Kampala, delat ut dessa "mamakit" till några som inte har råd att köpa själva, delat ut bebiskläder, mediciner och mat som vi köpt. Vi träffade flickor i alla åldrar! Fantastiskt, men också väldigt rörande, och en ständig påminnelse om att vi har så mycket att vara tacksamma för! 

Tillsammans kan vi förbättra flickors framtid!!