Flickors framtid

Fascinerande att få uppleva ett uråldrigt, oföränderligt skeende, som att föda barn, som ju alltid gått till på samma sätt, i alla tider, i alla delar av världen, sedan evigheters evigheter!!!Tänk att något så lika ändå kan ha så olika förutsättningar. Det är fantastiskt, och det är skrämmande! Det som ska vara det bästa ögonblicket i livet, är för många det värsta, inte bara upplevelsemässigt, utan även rent medicinskt och ekonomiskt. Ska du som kvinna eller ung tjej betala allt material som krävs, och du varken har pengar eller någon anhörig så blir det svårt, och därmed också en fara för livet.  

Det som är tänkt som en lycklig stund för ett par, kanske är resultatet av ett övergrepp eller en våldtäckt! Att få ett barn du inte önskat dig, som kanske gör att du inte längre har rätt att fortsätta gå i skolan, skaffa en partner, ett jobb, och kanske är orsaken till att du blir bostadslös. Familjen du hade och levde med slängde ut dig på gatan, gravid och ensam, kanske HIV smittad, ledsen och övergiven. Det är precis den här situationen allt för många flickor i världen har idag. Och de är bara små flickor!!! 

Jag är just nu i Uganda, Kampala på The Fortress, som är ett tryggt hem
för unga, gravida, blivande tonårsmammor som inte har någon ekonomisk eller social trygghet!! Svenska stiftelsen The Fortress driver detta hem i Kampala, Uganda tillsammans med Woman of Purpose International - WOPI. De får bo på hemmet runt beräknad förlossning, de får mödravård, transport till denna kliniken där de ska föda, de får sitt "mammakit". Ni är många som varit med och bidragit till det, och till material de behöver, de får bebiskläder som ni skänkt, de får undervisning, stöttning och hjälp att förhoppningvis återförenas med sin familj efter barnets födelse. Det är just dessa flickor denna dagen handlar om, att uppmärksamma deras situation. Flickorna är 14-19 år!! Internationella flicklagen idag den 11 oktober. 

Jag har nu fått lära känns dessa fina, underbara flickor och Josephine, hon som startat detta hem, och driver det i Kampala. Det är omöjligt att inte tänka på sina egna flickor, som är 16-17 år. Det kunde varit mina flickor!! 

Det kan bara än en gång konstateras!! Vi har det så bra, vi är så lyckligt lottade i vår del av världen, kan vi bidra med bara en liten smula för att underlätta för dessa så tjejer så betyder det kanske livet, för dem och deras barn! Vill du swisha en peng till mig som jag köper material för här medan jag är kvar, eller gå in på The Fortress hemsida och skänk så är ditt bidrag mer än välkommet!! 

Idag har vi, jag, Emma, Florence och Josephine varit i de enklare kvarteren i Kampala, delat ut dessa "mamakit" till några som inte har råd att köpa själva, delat ut bebiskläder, mediciner och mat som vi köpt. Vi träffade flickor i alla åldrar! Fantastiskt, men också väldigt rörande, och en ständig påminnelse om att vi har så mycket att vara tacksamma för! 

Tillsammans kan vi förbättra flickors framtid!! 

Väck din inre Zlatan!!

Lyssna på denna kvinna som sommarpratade i P1! Viktigt och sant om vilka och vem som har rätt att kalla sig svensk, hur vi med icke etniskt svenskt utseende ofta blir bemötta, hur det känns och vad det gör med en. 


Hon förmedlar mod och stolthet! Vi är också svenskar, och vi betyder något bra för Sverige! Vi ska våga vara stolta!! 

Negra Efendic menar att vi ska väcka vår inre Zlatan, dvs våga vara kaxiga, stolta och veta vårt värde. Vill vi och orkar vi så kan vi fortsätta spraka på alla bollar som kommer mot oss.  Ibland  kanske vi inte orkar, men vi har möjligheten!! 

Återigen en viktig berättelse som är värd att lyssnas på. Berättelsen om hur det är att komma till Sverige som flykting, en berättelse om att det finns andra, olika sätt att uppleva och förhålla sig till saker och människor än det "typiskt svenska".  Och återigen, idag, 2017, vad är svenskt, är vi inte alla svenskar?!? 
En klassisk svenska 2017!! 

Våga se, våga förändra och våga erkänna!! 
Börja med att lyssna på Negra Efenic sommarprogram!! 
Länk finns under bilden! 

Här är länken till programmet!

Midsommardagen 1972

Idag är det 45 år sedan flygplanet från Seoul Sydkorea landade på Torslanda flygplats utanför Göteborg. Jag var en av passagerarna. Tillsammans med några andra små barn eskorterades vi av flygvärdinnor under resan. Varje flygvärdinna skötte om två barn var. Det var en fin och solig dag. Ankomsthallen var fylld av förväntansfulla blivande föräldrar. 

 

Två av dem var min blivande mamma och pappa Inger och Bertil Johansson. Från att varit Mee Sang Kim blev jag Monica Inger Johansson. Jag har som tur var fått behålla alla mina namn. Biljetten för mig och flygvärdinnan kostade tillsammans 3213 kr, och vi flög med SAS. En notering min mamma gjort talar om att jag anlände kl 07:50 den 24/6, även den dagen för 45 år sedan var det midsommardagen! Nedan följer några bilder på suddiga foton från denna dagen.

 

En bild från hemresan i farfars Volvo. Jag åt och spydde, åt och spydde i en rasande fart! Jag skrek och skrek, men det har jag slutat med idag! Åksjuk är jag dock fortfarande. 

Väl hemkommen i Gnosjö åt hela släkten middag. På fotot finns från vänster ses min faster Birgit, farmor Märtha och farfar Reinhold. På hö sida sitter mamma, min morbror Arne och morfar Walle. Mormor Ellen fixade säkert maten och ses inte i bild, tyvärr är alla fyra från den äldre generationen borta sedan många år. 

 

Mina kära föräldrar idag, vi träffas mycket och de är en stor del av vår familjs vardag. Jag älskar dem så mycket och de är de bästa och enda jag tänker på som min mamma och pappa. Här är en länk till ett inlägg som beskriver mer om mina känslor och tankar kring att vara adopterad.   

 
 

Jag är ett sk. Hittebarn. Ingen vet något om min bakgrund eller familj. Jag var ca tjugo dagar gammal när man hittade mig i en kartong utanför en polisstation. Jag bodde på sjukhus, barnhem och fosterfamilj innan jag alltså för 45 år sedan landade i Sverige. 1976 blev jag svensk medborgare. Jag har fått möjligheten att växa upp i en kärleksfull och trygg familj med en stor släkt. 

Jag har själv fått fyra fantastiska barn! Det är deras förtjänst att jag för några år sedan började intressera mig för min bakgrund. Idag är jag medlem i ett adoptionsforum, jag har träffat andra adopterade från Korea, tagit ett DNA test och kanske kan jag nästa år få möjligheten att åka tillbaka till Korea. Jag har ett fantastiskt arbete, börjat jobba i världen som volontär i olika projekt, jag ser verkligen fram emot de fortsatta 45 åren i Sverige. 

 

 
Taggar: Sydkorea, adopterad, adoption;