Väck din inre Zlatan!!

Lyssna på denna kvinna som sommarpratade i P1! Viktigt och sant om vilka och vem som har rätt att kalla sig svensk, hur vi med icke etniskt svenskt utseende ofta blir bemötta, hur det känns och vad det gör med en. 


Hon förmedlar mod och stolthet! Vi är också svenskar, och vi betyder något bra för Sverige! Vi ska våga vara stolta!! 

Negra Efendic menar att vi ska väcka vår inre Zlatan, dvs våga vara kaxiga, stolta och veta vårt värde. Vill vi och orkar vi så kan vi fortsätta spraka på alla bollar som kommer mot oss.  Ibland  kanske vi inte orkar, men vi har möjligheten!! 

Återigen en viktig berättelse som är värd att lyssnas på. Berättelsen om hur det är att komma till Sverige som flykting, en berättelse om att det finns andra, olika sätt att uppleva och förhålla sig till saker och människor än det "typiskt svenska".  Och återigen, idag, 2017, vad är svenskt, är vi inte alla svenskar?!? 
En klassisk svenska 2017!! 

Våga se, våga förändra och våga erkänna!! 
Börja med att lyssna på Negra Efenic sommarprogram!! 
Länk finns under bilden! 

Här är länken till programmet!

Midsommardagen 1972

Idag är det 45 år sedan flygplanet från Seoul Sydkorea landade på Torslanda flygplats utanför Göteborg. Jag var en av passagerarna. Tillsammans med några andra små barn eskorterades vi av flygvärdinnor under resan. Varje flygvärdinna skötte om två barn var. Det var en fin och solig dag. Ankomsthallen var fylld av förväntansfulla blivande föräldrar. 

 

Två av dem var min blivande mamma och pappa Inger och Bertil Johansson. Från att varit Mee Sang Kim blev jag Monica Inger Johansson. Jag har som tur var fått behålla alla mina namn. Biljetten för mig och flygvärdinnan kostade tillsammans 3213 kr, och vi flög med SAS. En notering min mamma gjort talar om att jag anlände kl 07:50 den 24/6, även den dagen för 45 år sedan var det midsommardagen! Nedan följer några bilder på suddiga foton från denna dagen.

 

En bild från hemresan i farfars Volvo. Jag åt och spydde, åt och spydde i en rasande fart! Jag skrek och skrek, men det har jag slutat med idag! Åksjuk är jag dock fortfarande. 

Väl hemkommen i Gnosjö åt hela släkten middag. På fotot finns från vänster ses min faster Birgit, farmor Märtha och farfar Reinhold. På hö sida sitter mamma, min morbror Arne och morfar Walle. Mormor Ellen fixade säkert maten och ses inte i bild, tyvärr är alla fyra från den äldre generationen borta sedan många år. 

 

Mina kära föräldrar idag, vi träffas mycket och de är en stor del av vår familjs vardag. Jag älskar dem så mycket och de är de bästa och enda jag tänker på som min mamma och pappa. Här är en länk till ett inlägg som beskriver mer om mina känslor och tankar kring att vara adopterad.   

 
 

Jag är ett sk. Hittebarn. Ingen vet något om min bakgrund eller familj. Jag var ca tjugo dagar gammal när man hittade mig i en kartong utanför en polisstation. Jag bodde på sjukhus, barnhem och fosterfamilj innan jag alltså för 45 år sedan landade i Sverige. 1976 blev jag svensk medborgare. Jag har fått möjligheten att växa upp i en kärleksfull och trygg familj med en stor släkt. 

Jag har själv fått fyra fantastiska barn! Det är deras förtjänst att jag för några år sedan började intressera mig för min bakgrund. Idag är jag medlem i ett adoptionsforum, jag har träffat andra adopterade från Korea, tagit ett DNA test och kanske kan jag nästa år få möjligheten att åka tillbaka till Korea. Jag har ett fantastiskt arbete, börjat jobba i världen som volontär i olika projekt, jag ser verkligen fram emot de fortsatta 45 åren i Sverige. 

 

 
Taggar: Sydkorea, adopterad, adoption;

Borta bra, hemma bäst!!

Borta bra, men hemma bäst! Så sant, så sant! Åter hemma i Söderby, och får njuta av denna härliga försommardag, tillika Sveriges national. Vi har verkligen många saker att fira! 

Sverige är på många, många sätt ett alldeles fantastiskt land! Just nu kan bara känna en en sådan otrolig stor tacksamhet över att jag fått växa upp här! Sverige är ett land där de allra flesta få chansen att gå i skolan. Utbildning är grunden i ett samhälle, och att både pojkar och flickor har rätt att gå i skolan och slutföra den är för oss en självklarhet. Nyss hemkommen från ett land där många inte har råd att låta alla sin barn gå i skolan, fullfölja de tio åren eller måste göra årslånga uppehåll, gör att jag värdesätter fri skolgång bekostad av skattemedel extra mycket. Barnen i Nepal var så stolta och glada över att få gå i skolan överhuvudtaget. I Ratankot har de nu fått en ny skola uppbyggt istället för den tältskola de gick i när jag när jag var där i september. Det var glädjande att se förbättringarna, och att träffa alla lärare och elever igen. De hade också fått en ny lärare, vilket behövdes. Vi delade ut anteckningsböcker och pennor, samt bjöd på skollunch. Normalt sett går de 10-16 utan någon mat alls. Vi gav en liten utbildning i miljötänk, vikten av att inte skräpa ner i naturen. Alla barn fick hjälpa till att plocka upp och rengöra stigen genom. Morgan pratade om kost och nutrition, jag gav en liten utbildning till alla om grundläggande hygien och om kroppens basala funktioner dvs lite om hjärtat och dess funktion, lungor och muskler! För de äldre berättade jag även lite om puberteten. Jag är så glad och tacksam över vår utbildning och skola i Sverige! 

Vi har en fantastisk och bra sjukvård i Sverige som också den bygger på solidaritetspricipen. De friska betalar för den som är sjuk. I Nepal och många andra låginkomstländer så betalar den som är sjuk den vård den behöver, vilket gör att en del inte har råd, måste avstå vård, behandling och mediciner. Eller så blir resultatet att man inte har råd med något annat istället, som att låta sina barn gå i skolan eller dra ner på maten. 

En dam ramlade ner från ett träd då hon skulle plocka löv till sina getter att ge dem att äta. Hon slog sig illa i ländryggen och höften. Hon bars till Home of Hope där jag undersökte henne. Hon föreföll stabil, men det var svårt att utesluta ev fraktur såklart. Hon fick starka smärtlindrande mediciner av mig som jag hade med mig för personligt bruk (om jag skulle brutit benet etc). Hon hade tur för vi skulle åka till Katmandu så vi erbjöd såklart att hon kunde få åka med i bilen till sjukhuset som låg halvvägs. Maken accepterade och blev tacksam. Många bybor kom och gick under de timmarna hon låg inne på Home of Hope och väntade på vår avfärd, hon blev matad och ompysslad. Sedan genomförde hon sittande den mycket skumpiga bilresan på ca 3 timmar i bilen. Hon anlände sjukhuset ca 7 timmar efter olyckan. Vi blev ironiskt nog invisade direkt till "traumarummet"!
Tyvärr vet jag inte resultatet av röntgen, men jag misstänker av hennes att det inte var så farligt. Hon var kvar på sjukhus tills jag lämnade landet. I Sverige hade man ringt 112, tyckt att ambulansen dröjde alldeles för länge, helkroppsfixerat för att inte förvärra av frakturer, åkt till sjukhus och blivit mottagen och undersökt av ett stort trauma team. Jag är så glad och tacksam över vår sjukvård i Sverige! 

Att ha tillgång till rent och bra vatten är en välsignelse! Att det kommer ur en kran inne i hemmet, att det är varmt och kallt och går att duscha i, spola med, diska och laga mat är en fantastisk möjlighet. Så självklart för oss här hemma! Home of Hope har rinnande kallt vatten inomhus, vi fick koppla ur det några dagar, men annars funkade det. Jag behöver dock inte många dagar utan varm dusch innan jag börjar längta efter det, så bortskämd är jag. När jag dessutom svettas och blir så skitig av att bygga hönshus hade det varit fantastiskt skönt, men det finns ju hink och kallvatten så det löste ju sig, men vilken lätt och lyxig tillvaro vi lever i här i Sverige! Vi spolar ju med rent dricksvatten, som för många hade varit livsavgörande !! 

Det är fantastiskt att få vara svensk, att ha sluppit växa upp en längre tid på barnhem eller själv. Jag ser ut som en nepalesiska, alla tar för givet att jag är från Nepal när jag är där och jag smälter verkligen in bra i den familjen! När jag går själv på gatorna, eller ska betala inträde till sevärdheter så beror det på klädseln att alla ser att jag inte är inhemsk, och kroppsspråket som någon sa. Jag är för självständig i mina rörelser. Så att åka utomlands gör mig både mer och mindre svensk! Jag känner själv hur väldigt mycket svensk jag är, men jag måste säga att jag är från Sydkorea när man frågar vilket land jag är ifrån annars blir det en allt för långdragen process att förklara. Jag känner mig ändå så hemma direkt, att likna alla andra, smälta in utseendemässigt, att välja hur folk ska betrakta en även i ett fjärran land som Nepal. Vid sidan av Morgan, en lång vit västerlänning, bemöts jag på ett sätt, i sällskap av Shyam som är nepalesisk man, blir jag bemött på ett annat sätt, precis som i Sverige! 

Jag mellanlandade i Doha, en arabamirat! Där fick jag som kvinna inte ens bada i poolen, jag fick inte gå på stranden, blev bortkörd av polis. Det var ramadan denna månad, så det var svårt tillochmed som tillfällig, ofrivillig turist att ens få äta och dricka. Skyskrapor var höga, gatorna tomma och rena, lyx i ofantlig överflöd. Men det kändes lika tomt, själslöst och konstgjort som det är, jämfört med det livliga, varma Nepal som trots sin stora fattigdom, sjuder av liv och själ. 

Jag är så glad, lycklig och tacksam över att fått växa upp, utbilda mig och ha en bra jobb som kvinna boende i Sverige!! 
GRATTIS SVERIGE PÅ VÅR DAG! 
Namaste !! 

Överst visar en vy över en gata i Doha, resten av bilderna är från det sjudande, brokiga gatulivet i Katmandu.