enklassisksvenska2.0.blogg.se

Det är spännande att träffa vänner och bekanta som berättar sina livshistorier, tankar och historier. Jag tror att många tänker att man är ensam om sina tankar men när man väl börjar fråga och berätta så finns det fler som tänker liknande, eller ger nya dimensioner och infallsvinklar. Härliga, sprudlande Maria och jag är vänner, läs hennes historia här nedan. Tack Maria för att du tog dig tid och ville dela med dig av din berättelse och dina tankar. 

Mitt första möte med Monica var hos vår vän Marie. Monica hade en svart klänning och en bebis i magen. Det är så jag minns vårt första möte för 9 år sedan.  Att Monica också var adopterad ägnade jag inte en tanke åt. Hon är lika svensk som jag. Det är först efter att Monica börjat blogga som jag upptäckte att hennes frågor och tankar var väldigt lika mina frågor och tankar. Helt plötsligt slog det mig att hon är som jag. 

Att någon tilltalar en på engleska för att kolla om platsen intill är ledig eller att man blir uppropad i ett väntrum. Jag har mitt srilankesiska namn sist och oftast skrivs det bara ut med ett N. Mitt första namn är Stina. Ingen kollar på mig utan blickarna skickas mellan andra svenskar och då är det roligt att högt säga JA. 

Jag kom hit till Sverige, Hestra närmare bestämt när jag var 5 månader men för att inte förvilla någon tillägger jag året 1982 för att slippa kommentarer som  - kom du för 5 månader sedan och kan så bra svenska efter så kort tid. Ibland kan man skratta åt det men ibland blir man trött på det. Varför skulle det vara en omöjlighet att kunna svenska så bra på så kort tid. Jag kanske är språkgeni!!

Jag har min fina vän Sara här i Sverige, hon är adopterad från samma barnhem. Vi hade samma rum på barnhemmet, och hennes föräldrar fick informationen när de var där för att adoptera henne, att ett annat svensk par skulle hämta flickan i sängen bredvid i maj. Saras pappa tog en bild av mig och tog med den hem för att visa mina föräldrar. Jag är så glad och tacksam att vi kom hit till Sverige båda två och för att vi än idag har kontakt. 

Jag och Monica pratade också om våra biologiska pappor. I mina tankar finns han inte, eller rättare sagt jag har inga tankar om honom. Aldrig någonsin. Jag har enstaka gånger tänkt på honom men eftersom jag inte vet något namn eller har någon bild så finns han inte. Varför tänker jag inte på honom som jag ibland gör om min biologiska mamma? Frågorna borde ju vara lika viktiga, vem han var, hur han ser ut osv. Men jag har inte de funderingarna alls. Han kanske inte ens vet om mig?! Men dessa tankar finns knappt inte.