Jag heter Maritha och är Monicas ”riktiga” lillasyster. Monica har bett mig att skriva ett gästinlägg här och det har jag lovat att göra, men jag inser nu när jag börjar att det inte är helt enkelt. Det som skrivs här på bloggen väcker väldigt många tankar även hos mig och alla dessa är jag inte redo att dela offentligt. Det är en svår sak att kommunicera i skrift och risken för missuppfattningar är stor även då man skriver till sådana man känner väl och därmed ännu större när man vänder sig till läsare man inte ens vet vilka de är. Med detta sagt gör jag ett försök att skriva ett inlägg med några reflektioner och så får jag väl återkomma senare med fler tankar.
Som jag skrev inledningsvis väcker den här bloggen många tankar och en spontan reaktion är lite förvåning. Mycket av det som Monica beskriver att hon möts av som adoptivbarn hade jag faktiskt ingen aning om. Jag är dock övertygad om att anledningen till att jag som lillasyster inte har reflekterat över dessa frågor är att jag aldrig har tänkt på att vår familj skulle vara annorlunda för att ett barn är fött i ett annat land. Jag har heller aldrig ens reflekterat över att vår familj av andra skulle betraktas som annorlunda. Det kan möjligen låta naivt, men jag tycker att man ska betrakta det som ett bevis på att för oss har det aldrig varit någon skillnad mellan oss syskon som skulle kunna hänföras till det faktum att en av oss är adopterad. Från mitt perspektiv har det alltså varit ett icke existerande problem. Någon gång i tonåren fick jag frågan om det inte var konstigt att ha en syster som man inte var lik och jag kan ärligt säga att jag aldrig innan dess överhuvudtaget hade reflekterat över det. Monica hämtades av våra föräldrar på Torslanda flygplats i juni 1972 – i september samma år föddes jag. Det innebär att vi – i alla fall fram tills vi började skolan, växte upp som tvillingar – alltid i likadana kläder och samma pottfrisyr – en blond och en mörkhårig. Jag reflekterade aldrig över att vi i övrigt inte var lika till utseendet.
I vuxen ålder har jag fått mer försiktiga frågor från kompisar som själva har funderat på att adoptera om just anknytning och faktiskt om man verkligen kan ta till sig en person som man inte har fött själv. Från mitt perspektiv är det helt befängda frågor, men jag börjar ju inse att det för många inte alls är självklart. Jag har därtill, fortfarande ur mitt eget perspektiv, väldigt svårt att förstå diskussionen omkring samma gener, att det skulle göra att man kommer närmare varandra eller att detta alls spelar någon roll. Att vara lik någon är heller ingenting som jag personligen tycker är särskilt viktigt, men samtidigt förstår jag att det kan bero på att jag aldrig har behövt fundera över mitt ursprung. Jag inser ju också att det faktiskt är ett väldigt jämförande på exempelvis mina barn om vem de är lika – mamma eller pappa – vilket ärligt talat inte alltid är så populärt hos dem heller… Mina egna barn har heller aldrig reflekterat över att deras kusiner skulle se annorlunda ut – möjligen är de lite avundsjuka på att kusinerna inte behöver använda solskyddsfaktor på sommaren! Sedan är det en annan sak att utseende är det man först lägger märke till, men annars vågar jag påstå att jag, trots samma gener, ofta känner mig som den mest avvikande i vår familj, men av andra anledningar, t.ex. mitt yrkesval och mina intressen som i vissa fall ligger väldigt långt ifrån vad de flesta andra i släkten ägnar sig åt.
Det finns så många aspekter på de här frågorna och en del saker som kommer upp till diskussion är säkert relaterade till det faktum att man är adopterad, men jag tror också att en del situationer som beskrivs kanske inte alls har med det att göra. Likaså tror jag att många av de frågor som adopterade brottas med i olika skeden i livet är vanliga även hos icke adopterade, men att man då hittar andra förklaringar till att man känner som man gör. Efter att ha lyssnat till Mary Juuselas föreläsning i Törestorp i lördags kan jag säga att jag också, som etnisk svensk, känner igen mig i mycket av det hon berättar – med den skillnaden att det i mitt fall inte är kopplat till hår- eller hudfärg. Detta skriver jag inte för att på något sätt förringa eller förneka att det kan finnas en problematik kopplad till adoption, utan för att det är viktigt att fundera över vad som är vad. Att skriva en utläggning om det här skulle innebära ett alldeles för långt inlägg, så jag tror att jag ber att få återkomma med det en annan gång.
Vad som däremot är väldigt viktigt att vara medveten om i dessa tider är att det finns en oroväckande aspekt kopplad till att man har ett annat ursprung än det etniskt svenska, vilket ju Monica skrev om i sitt förra inlägg. I frågor om rasism och främlingsfientlighet måste man våga ta debatten och här kanske adoptivfamiljer har en extra viktig funktion att fylla, eftersom vi är det levande beviset på att hår- och hudfärg inte spelar någon roll när man lever nära andra människor.
Idag är det den 1 december och min älskade storasyster fyller 43 år (det är inte klokt – vi var ju nyss 25…) så avslutningsvis vill jag bara säga: GRATTIS på födelsedagen!
Vilken fantastisk människa du är Monica:) imponerad av din fina blogg och dina tänkvärda ord! Grattis på födelsedagen💐