Jag bad min blonda blåögda typiska etniskt svenska vän berätta om när hon fick känna hur det var att avvika utseende mässigt från mängden. Det är alltid spännande och utvecklade att vara i nya situationer!! Läs hennes berättelse här nedan ! Tack för att du ville dela med dig av dina tankar Annelie!!
"Jag sitter i solen hemma på altanen och ser björken börja lysa i ljusgrön nyans, och ginsten skiner guli kapp med solen. Det är söndag och jag tänker på helgen som gått och jag försöker summera händelserna. Osökt kommer mina tankarna in på min resa till Afrika - Tanzania, min praktik som sjuksköterska på ett sjukhus mitt ute i bushen. Monica har i helgen bjudit in mig att gästblogga och försöka beskriva med mina egna tankar och ord hur jag ser på olikheter, och att sticka ut från de"svenska" normerna, en utmaning som jag antog direkt och såg som en ära. Egentligen var det så att jag råkade säga något som fick Monica att bjuda in mig. Ibland säger jag saker som får konsekvenser....... och jag får skylla mig själv!
Själv är jag blond och blåögd, född och uppväxt i Sverige i en till synes helt "vanlig" svensk familj (vad nu "vanlig svensk familj" innebär kan ju se mycket olika ut!). Åter till min Afrika resa! När jag bestämde mig för att resa tre månader till Afrika var det inte många som trodde på att jag skulle varken klara det eller slutföra resan. Men ack vilken tji dom fick. Många var det som höll masken och tänkte; jaja, det går över och hon får nog kalla fötter innan avresa. Detta var inget jag överhuvudtaget funderade över. För mig var det självklart att åka och göra mitt livs resa, vilket jag verkligen inte ångrar att jag gjorde. Det fanns dock en person i min närhet som var övertygande glad och inspirerad av min res-plan, och hejade på mig. Och ja, självklart var det just Monica! Tack vare min väninna och hennes stöd blev resan fantastisk och jag kunde hitta mig själv och mina fördomar jag inte trodde jag hade (tack även alla ni andra som läste och följde min resa, och tack kära make och barn som stöttade mig!).
Att komma till en helt annan kultur och få uppleva ett helt annat klimat var överväldigande. Det tog inte lång stund innan jag kom i chock över insikten att jag faktiskt skulle bli tvungen att damma av min knaggliga skolengelska om jag överhuvudtaget skulle kunna kommunicera med någon i detta land. Insikten kom över mig på Zürichs flygplats. Då var det ganska försent att vända hem igen. Jag fick tunghäfta och pratade inte på två dagar. Tur jag hade mina yngre res-kompisar Victoria och Beatrice som var mer världsvana och hade sin engelska uppdaterad. När jag väl kommit över den första chocken och faktiskt blivit lite mer varm i kläderna med Engelskan, kom nästa chock. Inga patienter på sjukhuset talade Engelska - de talade Swahili och faktum var att jag skulle inte kunna hjälpa eller vårda dessa människor utan språket. Jag frågade mig själv tusen gånger om vad jag gjorde i detta land där jag faktiskt tillhörde minoriteten och var helt olik och utanför.
Det var en mycket ovan och obehaglig insikt. Jag skulle behöva lära mig ett nytt språk! Och visst gick det, men knaggligt var det. Att lära sig hälsa hövligt var en hel vetenskap. För inte räckte det med ett enkelt "Hello". Här hälsade man enligt rangordning, och man hälsade med stor vördnad och respekt på äldre damer och gamle-mor = mama! Här hade man en speciell hälsnings-rit till de äldre. Döm om min förvåning när jag blev kallad "mama Annelie" och inte ens hade fyllt 40 år, och man gjorde den här speciella hälsnings-riten till mig, jag som ju i eget tycke var ungdomlig och som inte åldrats ett dugg sen tjugo. Här i Sverige dyrkar man ju ungdomen och man får vara glad om man har lyckan att hålla sig evigt ung. Ett helt olikt synsätt på äldre och unga. Kan erkänna att jag faktiskt blev lite förnärmad .....
Ibland kunde man få höra "Mzungu" ropandes efter sig. Detta förklarades med att det var ett uttryckför vördnad för den vite mannen/kvinnan. Men ibland kunde man även ana ilska och bitterhet i rösterna ... och det var en mycket obehagligt upplevelse. Att vara minoritet, se annorlunda ut och inte kunna språket är inget någon egentligen vill vara med om. Man vill vara som alla andra men ändå få vara sig själv.
Hur känner sig då alla dess flyktingar som kommer hit? Det måste vara svårt att anpassa sig och acceptera alla nya intryck och insikter man måste förhålla sig till. Och ännu svårare för dom än för mig, eftersom flyktingar/nyanlända inte ens vet när deras resa tar slut, jag hade ju lyckan att ha ett bokat flyg hem om tre månader. Kanske de kan aldrig återvända hem igen. De måste starta om och bygga upp ett helt nytt liv i ett helt nytt land med en helt ny kultur och ett helt nytt språk. Det lär man sig inte på 3 månader. Kanske, om man har tur och ork lär man sig detta på 3 år!
Hur är det då att vara adopterad till ett land? Monica har delgett sina tankar och sin upplevelse. De tär med stor sorg jag inser att min alldeles vanliga svenska väninna Monica ibland möter motstånd och rasism i Sverige som är hennes land. Hon är uppvuxen och uppfostrad till kulturen, kan språket och är som vem som helst i mina ögon. Det som skiljer oss åt är hennes vackra bruna ögon och den gyllenbruna huden som jag kan vara så in i helsike avundsjuk på, speciellt på vintern, när man lysersom en albyl i mörkret. Jag har aldrig tänkt tanken att Monica skulle vara annorlunda! Men alldeles för ett och ett halvt dygn sen avslöjade Monica att hon faktiskt ibland, och för det mesta vill vara annorlunda och att hon ser det som positivt nu. (det var väl här jag uttryckte något som fick henne attbjuda in mig att gäst-blogga.... ). Och det gläder mig att hon känner att hon VILL vara annorlunda, för vi är ju faktiskt helt olika, åtminstone på utsidan.
Våra insidor är däremot lika äventyrliga, livsglada och spontana! Vi får kanske ibland lida för att vi är som vi är, men vi är ändå oss själva. Och om inte det duger, vad duger då? Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi skapa ett samhälle där alla får vara olika och där alla är välkomna. För mig är detta kärlek och det räcker långt ............... Alla borde få möjlighet att göra min eller Monicas resa, få insikt i att alla människor har lika värde oavsett vilket språk man talar, vad man presterar eller hur man ser ut eller vem man är .....
Tack Monica för att jag fick äran att skriva på din blogg! "