Jag känner mig inte riktigt som världens starkaste tjej så här en vecka innan avresa, men tänkte att om jag vilar mitt huvud på denna starka småländska tjej, som var starkast i världen, som månade om sina vänner och medmänniskor, som alltid såg det positiva i tillvaron och tog de svagas parti så kanske det blir en bra och skön affirmation långt ute i världen långt hemifrån. Som en påminnelse om att fräknar är inget hon lider av trots att hela ansiktet är översållat!
Att ge sig ut utanför sina välkända och hemtama zoner är alltid nervöst och medför en viss rädsla för att misslyckas, att bli pinsam och få motta folks hån. Rädsla att inte leva upp till andras förväntningar och krav, men kanske främst sina egna. För att inte tala om vad folk ska säga!! Men yogan har lärt mig att inte snegla så mycket på vad andra håller på med på sina mattor, och att ingen heller bryr sig jättemycket om vad jag gör på min. Alla har nog med sig själva den stunden. Att förbehållslöst utan prestationskrav ge sig in i stunden och se vart det leder idag.
Många är de som under dessa veckor av förberedelser för Nepalresan gett sig utanför sina boxar. För min skull och för sin egen skull. En del har provat nya saker och aktiviteter, gett av sin tid och engagemang i något de inte vetat exakt vad de skulle landa med det. Jag är så stolt och glad över allt mod så många visat! Bara genom att ta kontakt med mig, kanske vi inte känt varann innan alls eller så bra, men bara det är ett modigt steg. Ibland blir inte allt som det var tänkt eller menat, men kanske öppnar en annan dörr och det blir ett annat resultat än det tänkta. Men att våga och komma sist är att vinna över alla som inte vågade!! Så vilken förmån att vara omgiven av så mycket starka smålänningar!!
Självklart känner mig nervös och lite skrämd såhär en vecka innan avfärd. Kommer jag att fixa det? Leva upp till Sophies och stiftelsens förväntningar? Alla som skänkt pengar och saker, tänk om jag inte gör som de tänkt är rätt? Min familj, kommer de att tycka det är värt besvär och möda? Mina egna förväntningar på mig själv och uppdraget? Tänk om jag får hjärnsläpp!! Tänk om jag försvinner ! Jag skriver det också för att när jag hör att andra har nojor, frågor och samma farhågor som jag själv har så blir jag lite tryggare. Jag är alltså inte ensam. De flesta kanske tvivlar på sig själva och sin förmåga emellanåt, det är nog lite sunt. Men det känns alltid bättre att höra att jag inte är själv. Kollegor kan tvivla, vänner är inte perfekta och alla gör bort sig ibland. Men min tro på att försöka, testa, våga göra bort sig och börja om. Bjuda på misstag, ha distans och kunna skratta ibland åt tokigheter. Jag är ju inte själv om detta, jag har så många med mig, och det känns tryggt. Nu är blicken mot toppen av berget, en tydlig och inspirerande målbild, den härliga känslan på upploppet!! Everest hägrar.
Jag provar nästa veckas arbetskläder i min välkända omgivning och miljö!! Så inspirerande med hjulen som snurrar, drivna av vattenkraften, energin som drar tråden eller fäller krukhammaren! Nya produkter skapas och ger inspiration till mer skapande och idéer!! Made in Gnosjö.