Det var en kall och lite småregnig kväll, som snart skulle övergå i natt. Jag hade träffat mina föräldrar, och för att fira min förestående födelsedag hade vi varit ute och ätit på restaurang. Vi hade sagt hej då till varann, de var i Stockholm för att hälsa på mig, och bodde på hotell, jag skulle hem till mig. Jag älskar storstäder och jag vet att jag njöt av att gå ensam till tunnelbanan. Njöt av att möta andra främmande människor som var på väg någonstans i kvällen, se alla ljus, känna alla lukter, så som en storstad luktar, att bara få strosa och vara helt ensam och anonym. Jag gick in i tunnelbanestationen, och möts av ett massivt vrål från under jorden. Ett taktfast stampande hörs som ur en gruva, det skriks och låter som en fanatisk hejarklack, fast jag urskiljer inte orden. Jag vet att jag tänkte på just fotbollshuliganer. Ju närmare ner i underjorden jag kommer, ju högre hörs oljudet. Dova stamp, som en marsch, rop. När jag kommer i trappan precis innan perrongen, där man för var steg ser mer och mer och perrongen blir synlig ser jag att precis hela utrymmet är fylld till bristningsgränsen av människor. Alla står vända med ryggen åt det håll jag kommer från, vända mot andra uppgången. Alla har höger hand lyft i den klassiska Hitler hälsningen, alla skriker "Heil Hitler", alla stampar taktfast på stället. Föreställ er hur detta låter nere i tunnelbanan. Ekot, taktfast marschstamp, hundratals som i en stämma skriker "Heil Hitler" en gång i minuten. Alla jag ser har rakade huvuden, alla har kraftiga kängor, och det dryper av ondska. Jag har klivit rakt ner i lejonkulan.
Bilden är från tunnelbaneträngseln efter Stockholm Tunnel Run - gemytlig löparträngsel, och där det dryper av svettlukt.
30 November är Karl XII dödsdag, och har upptagits av rasister/nazister som en dag att fira. Jag vet inte historien bakom detta eller hurvida det stämmer, inte heller om just denna kung Karl var rasist eller ej, eller vad det är de firar. Jag vet att denna dag, detta år för länge sedan blev jag våldsamt rädd. Jag kände ren och skär skräck, och ondskan fanns i luften jag andades. Jag hade råkat komma mitt i en sorts manifestation, demonstration eller firande, vad vet jag. Från den dagen blev Stockholm mer skrämmande, och allt jag tidigare företagit mig i lantlig naivitet försvann. Att åka tunnelbana ensam mitt i nätterna blev mindre självklart, att promenera hem ensam, att strosa själv blev plötsligt mer hotfullt. Tidigare hade jag bara njutit av detta, men jag blev brutalt påmind om att det kan vara farligt. Jag tror att många hade känt som jag, blivit vettskrämda. Det har inte bara med mitt utländska påbrå att göra, även en "vanlig svensk" hade gissningsvis blivit lite kall om tårna, men jag backade sakta och långsamt bakåt och upp igen. Bara ingen får syn på mig, bara ingen ser mig...........Detta utspelade sig för väldigt många år sedan, men det hade kunnat vara idag.
Sällan har jag känt mig så sårbar, jag känner återigen skräcken, bara av att skriva ner minnet. Jag tänker på denna händelse ibland, inte bara detta datum. Tänk att det var så, då, under andra världskriget, detta var vardag i Europa 1940, detta är vardag i många länder idag, detta kan bli vardag igen - i Sverige.
Men idag är det inte bara 30 november och en sedan länge död kungs dödsdag, idag är det också första advent och i många hem tänder vi första ljuset. Advent betyder ankomst - väntan - förväntan! Kanske förväntan på en ankomst om förändring. Vi kan var och en förändra attityder, i liten skala, så att det inte behöver bli som ovan. Jag hoppas rasister och nazister kan räkna med förändring, mot främlingsfientlighet och utanförskap.
