Sjukvård i Nepal

Det är så skönt att slippa välja mellan att betala sin sjuka mammas mediciner och sjukhusräkningar, eller om jag ska kunna ge mina barn mat imorgon också. Allt för många människor i världen tvingas göra detta val, Nepal är inget undantag. Den som är sjuk betalar vad det kostar. Det finns ingen skatt, så sjukvård liksom skolavgifter bestals när man nyttjar det.  utan det gäller att ha råd att bli sjuk. Även om mediciner är billigt i våra ögon sett så  kan det innebära att sjukvård måste avstås, eller att barnen måste sluta skolan, man måste sälja djur och byta bostad, med följden att man blir ännu sjukare så småningom.

 
 

Vi hämtade några av barnhemsbarnen på sjukhus när vi anlände Nepal. De hade feber och halsfluss och behandlades med antibiotika intravenöst. I  Sverige försöker vi ju avstå från att behandla dessa sjukdomar med antibiotika så långt det är möjligt för att undvika att resistens utvecklas. Här kommer lite bilder från sjukhuset. Alla är tillfrågade om det var ok att vara med i bakgrunden på fotona. Sjukhuset ligger  mittemellan Katmandu och byn Ratankot, det var närmsta sjukhuset för byborna. Det tog ca 2,5 -4 timmar skumpig bilfärd, beroende på väglag. Sjukhuset hade fyra sängar, ett undersökningsrum och en röntgen. Ett litet laboratorium, väntrum och apotek.

 

.

 
 

Jag utförde mest hälsoundersökningar, på små barn, skolbarn, Home of Hopes barn och lite andra bybor som kom förbi eller sökte upp mig så jag fick följa med på hembesök. 

 

Som jag skrev tidigare så köpte jag massor av mediciner för pengar ni alla varit med och donerat. Jag delade ut till privat personer, men skänkte också både mediciner, förband, och annan medicinsk utrustning till den lilla hälsokliniken i byn, en större klinik och till Home of Hope. De har fått ett välfyllt medicinskåp också!! På bilden ses sjuksköterskan på den lillakliniken och de ganska tomma hyllorna med sjukvårdsprodukter hon hade för att kurera byborna. Jag delar ut medicinen och sjukvårdsproduterna jag köpt på de nedre av bilderna. De vitklädda herrarna tillhörde en fransk organisation som åkte runt bland avlägsna byar och levererade material till olika kliniker och sjukhus. Jag kunde skicka med lite sjukvårdsmaterial med dem till en annan klinik som var lite större än by kliniken i Ratankot.

 

Många lider av svår ledvärk efter att burit tungt i många år. De har förstörda ryggar och leder, en del har värkt sönder, andra har skadat sig och det har läkt fel. 

 

Allt kan naturligtvis bli bättre men det är bara att konstatera att vår sjukvård i Sverige är helt fantastisk! 

 

En bild på vår nya fina ambulans får symbolisera vår fina sjukvård!! Här kommer även en bild på mig på väg till ett hembesök i Nepal!! 

Skolan i Ratankot

Det finns en skola i byn, den har ca 80 elever och fem lärare och en rektor. I september 2016 när jag var där var det en tältskola, men nu var skolan uppbyggd av en hjälporganisation, vilket var väldigt roligt att se. Det var bara en klass som fortfarande hade sina lektioner i ett tält. Barnen börjar skolan när se är ganska små, 4-5 år och sedan går de i "grundskolan" till klass 10, och slutar

och slutar när de är 15-16 år, det är lite individuellt. De börjar vid klockan tio på morgonen med en morgonsamling på skolgården. Då sjunger de nationalsång, gör morgon gymnastik och sjunger sånger. Sedan tågar de till sina klassrum. De slutar kl 16, och går i skolan sön-fre. Lördag är således enda lediga dagen, plus alla religiösa helgdagar som firas med ledighet. Man äter ingen skollunch normalt sett. 

Skolan finansieras inte av skattemedel, utan de som går i skolan betalar en avgift. Alla ska ha skoluniform, och man får köpa pennor och böcker när det behövs. Det gör att en del inte få adekvat skolgång, utan får avstå sin grundutbildning om det inte finns pengar. En del har gjort årslånga uppehåll, några får inte chansen alls. Flickorna slutar ofta i förtid. 

Barnen på Home of Hope får sin skolgång finansierad. Alla är glada och stolta över att ha möjligheten att få gå i skolan och de gör sitt yttersta för att göra sitt bästa. De gör läxor före och efter skoldagen. 

De två äldsta barnen ska börja i "gymnasiet", så vi åkte och besökte en skola i en annan by som ligger några timmars bilväg från Ratankot. Rhadika, Home of Hopes äldsta flicka ska börja läsa där efter sommarn. Hon får flytta dit och hyra ett rum i närheten. Hennes bror Shree ska göra samma sak fast i ett annat samhälle. Nedan följer bilder från Rhadikas framtida skola. 

Vi blev runtvisade i lokalerna av lärare och rektor. Datasal och kemisal såg fint ut, biblioteket var det minst sagt lite mer kaos i. 

Omgivningarna kring skolan. 

En dag när vi kom till skolan i Ratankot så hade några nya små barn börjat, de var väldigt ledsna och hade hemlängtan. 

En dag besökte jag skolan i en by som ligger ca en timmes vandring upp i bergen. Jag delade IT pennor, böcker, mediciner, fröer, glasögon och lite annat smått och gått som var skänkt eller inköpt av mig för donerade pengar. Jag undervisade även dem lite i enkel och basala hygienrutiner och kroppsfunktioner. Jag blev mycket väl mottagen och uppskattad. 

Shree, den äldsta pojken på Home of Hope var med mig och hjälpte mig översätta och dela ut pennor. Han var mycket glad och stolt att kunna hjälpa mig. 

Berättelsen om Ganbathur!

Berättelsen om Ganbathur! En man som charmade mig totalt med sitt lugna, bistra mumlande, sitt lojala, arbetsamma sätt och tålmodiga sinne! Stark som få, senig som ingen, till slut fick vi honom också att le, och iallafall låtsas att gilla oss. 

Han bor granne med Home of Hope. Han är Shyams yngsta farbror, är gift, har tre eller fyra döttrar, varav en bor hemma, dottern är ca 15 år, och god vän med de äldre flickorna på Home of Hope. De andra döttrarna är gifta och bor i andra byar. Hans fru är väldigt sjuk i astma efter många års rökning, så en gissning är väl egentligen att hon har KOL, men det sades att det var astma. Shyam och hans bröder har bidragit med en stor investering, hon kräver i perioder syrgasbehandling i hemmet, så hon hade en stor apparat för det. Den såg likadan ut som de vi ser hemma i Sverige. I perioder blir det väldigt dåligt för henne. Hon har varit nära att dö flera gånger. Nu var det dock en bra period för henne. Hon är dessutom blind på ena ögat, så livet är minst sagt lite begränsat för denna dam, och således för hela familjen. 

I jordbävningen för två år sedan förlorade de sitt hus. De bor nu, liksom många andra, i ett litet (temporärt??), lågt hus av lera, plåt och gräs. De lagar  sin mat utanför över öppen eld, de har en get, några hönor och en ko. Alla djuren bor i princip i samma hus som de själva, det är så de flesta lever som har djur. Det var också en sak vi försökte visa med hönshuset, att det är hälsosamt att ha lite avstånd mellan djur och människor. Att bygga hönshuset en liten bit bort i trädgården, och flytta ner kaniner, ute hundar och duvor till den platsen, så inte utedjuren lever inne i boningshuset. Naturligtvis har ju inte alla den platsen på en stor tomt, men när det finns gott om utrymme så är det bäst, som i Home of Hopes fall. 

Ganbathur blev iallafall alltså vår "anställde" denna veckan. När veckan närmade sig sitt slut gick det upp för mig, just det faktum att han bodde i ett hus som var i bra mycket sämre skick, än det han nu hjälpte till att bygga åt kycklingar. Det gav ju mig såklart en del att tänka på. Det kändes minst sagt inte särskilt bra. Jag ville göra något för honom. Jag och Micke pratades vid, och bestämde att vi ville köpa lite tegelsten till honom. Jag rådgjorde med Shyam om vad som var rimligt, och hur mycket han själv skulle kunna jobba och spara ihop till etc?!?

I början av veckan tyckte han som sagt att vi, jag och Morgan, var svaga, och mest i vägen. Det var vi säkert också!! Men efterhand blev vi ett riktigt bra team, och mot slutet kunde vi ju dessutom förstå varann lite grann. Vi klöv bambu som vi aldrig gjort annat ihop, blandade cement och surrade bambu. Vi var som Askungens små möss, när de fixar hennes balklänning. Så roligt vi hade ihop med denne man. 

Jag hjälpte dessutom hans fru med lite kompletterande mediciner, jag undersökte henne också, vilket hon var glad för. Alla i byn älskar att få sitt blodtryck taget, hon var inget undantag, jag lyssnade också på hennes lungor. Hon blev så nöjd!! 

När vi lämnade byn fick familjen mina saker jag inte längre behövde, inga stora saker men viktiga och bra för dem, och de blev så glada. De fick en resväska att förvara kläder i så de blir mindre fuktiga och blöta, lite kläder, Ganbathur fick en ny T- shirt, det köpte vi till alla som hjälpte oss med bygget, han fick en supersnygg mössa, och ett paraply, samt lite annat smått och gott. 

Det tegel vi köpte tillfaller honom när han börjar bygga sitt hus. Tänk vad roligt om jag och Micke kunde åka dit och hjälpa honom om ett år! Det kanske är fler som vill med?!? Kombinera några dagar i Katmandu, med några dagars tekning i Langtang, för att sedan hjälpa till några dagar att bygga hus åt Farbror Ganbathur,eller Gandalf - the Hero, som jag gillar att kalla honom!! Det blir ett framtida projekt! 

NAMASTE! 🙏🏾