OS tider innebär inte bara idrottsprestationer och medaljer. För mig blir det en otroligt lärorik tid då jag får veta så mycket nytt om mitt födelseland. Det lagas koreansk mat, man diskuterar politik, kultur och seder i TV på bästa sändningstid! ❤️👍🏾 😊 Det händer inte så ofta, senast det begav sig så var det OS i Seoul 1988, då var jag 17 år och tyckte bara att det kändes hemskt och pinsamt att världens ögon vändes mot Korea.
Det är svårt att beskriva hur det känns men då detta är en blogg som handlar just om det paradoxala i ämnet adoption så ska jag försöka. Någon kanske känner igen sig. Både hur jag kände det och hur jag tänker idag.
Som ung tonåring var det så pinsamt och hemskt varje gång någon nämnde Korea. OS 1988 var hemska veckor. Det var en fysisk smärta och skam inom mig som gjorde att det var så svårt att förhålla sig till landet. Vad hade det med mig att göra?! Människor runt mig "kom på" att "är inte du född i Sydkorea?" Det var jättejobbigt! Att bara höra TV kommentatorn, se det skrivet -Seoul, det var hemskt!
Nu har åren gått och mycket har förändrats. Kanske kan jag kalla det mognad? Tack vare mina barn, som så energiskt och nyfiket, och med ett öppet sinne tvingat mig att svara på frågor om min bakgrund, har jag fått ett växande intresse för Sydkorea. Barnen har inga konstiga känslor eller något eget förhållningssätt till Korea, så det har gjort att jag insett att det är en så stor och viktig del av mig att jag inte kan förneka det längre. Jag vill inte det heller.
Nu idag, när vinterOS 2018 går av stapeln i Sydkorea, känns det såååå spännande. Jag blev tillochmed lite stolt och kände mig rörd över att se invigningen. Jag vill och hoppas att det ska bli en fin tillställning, att spelen ska bli lyckade, precis som jag känner för Sverige och hade känt om OS hade gått i Sverige!
Att Syd och Nordkorea tågade in tillsammans under en flagga är ju omdiskuterat och inte helt accepterat, och jag vet för lite för att uttrycka mig om just den saken, men att världen får kännedom om hur hårt och grymt människor levt i diktaturen i Nord är väldigt positivt. En nordkoreansk avhoppare intervjuades i TV 4, hon menade att vattnet långsamt börjat koka och att folket börjar få information om att de inte bor i paradiset, och kanske inom tio år kan göra uppror, det kan inga kärnvapen hejda! När hon beskrev livet i Nordkorea och hur folket i generationer invaggats i tron att alla andra länder hade det ännu värre blir jag helt gråtfärdig. De tänkte att avrättningar skedde ännu brutalare, för ännu mindre förseelser, och att de borde vara tacksamma. Att bli avrättad för att ha slaktat en ko till sin svältande familj eller att köpt en säck ris är ofattbart. Jag har läst några olika böcker i ämnet där just detta beskrivs men att höra någon beskriva det får mitt hjärta att brista
😞💔.
Nu håller jag tummarna för våra svenska idrottsstjärnor, njuter av spelen och suger åt mig av allt spännande som finns att få veta om Sydkorea! Till sommaren går resan tillbaka till Seoul. Nästan på dagen 46 år efter att jag kom till Sverige är det dags att återvända! Det känns helt overkligt och så spännande. Jag ska berätta mer om detta senare när jag landat lite i tanken att jag faktiskt ska resa till Seoul, Sydkorea!
