Det är en fantastisk känsla att bli välkomna tillbaka till sitt födelseland på detta sätt. Alla vi möter är så måna om att vi verkligen ska känna oss välkomna. Minyoung och hela hennes familj som ordnar denna resa och Touren gör det volontärt, de har lagt ner en massa tid och kraft, hittat sponsorer och ger oss av sin kunskap och tid. Hela familjen är involverad, maken är med oss liksom, två tonårsdöttrar och två syskonbarn. De har växt upp i USA, pratar flytande koreanska och amerikanska, tolkar och hjälper oss tillrätta. Ungdomarna är så mogna, duktiga, roliga och hjälpsamma på alla sätt, inte en suck eller ett klagomål.
Förutom alla sevärdheter vi varit på, alla restauranger, alla butiker, alla våra gruppsessioner vi haft och uteställen vi varit på, så har vi också varit inbjudna till en hel del tillställningar.
Vi var inbjudna till en gudstjänst hos en församling som sponsrar vår återresa. De bjöd på fika, frukt och hade gjort en jättefin musikaluppsättning om Josefs liv. En barnkör sjöng typiska koreanska barnsånger, och vi fick se en traditionell dans som utförs innan ett bröllop, samt lyssna till en känd operasångerska sjöng väldigt vackert för oss!
Dessutom fick vi oss en rejält eldig predikan i över en timme!!
En eftermiddag och kväll tillbringade vi i en värdfamilj. En familj som knappt aldrig hinner ses själva eller kan umgås för att arbete och studier tar all deras tid. De avsatte en hel söndag till oss. Vi var inbjudna till deras hem (alla hade varsin familj), de bjöd på typiska koreanska maträtter och snacks, tog med oss och visade oss runt i stan. Så otroligt välkomnande att öppna sina hem, berättade och svarade på alla våra frågor och lyssnade på oss när vi berättade om vårt land och våra seder. Som om vi varit iväg på en lång resa och nu kommit hem för att berätta hur det varit. De bjöd oss på en helt fantastiskt fin middag på kvällen ute på en restaurang. Vi var tre adopterade (jag, Meeja från Utah och Heather från Michigan, med våra två värdar som var vänninor med varann). Vi fick träffa deras män och barn, allt var väldigt givande, vi fick en unik inblick i vardagslivet hos en familj.
Vi har fått träffa en kvinna som lämnade bort sitt barn för snart 20 år sedan. Hon berättade under vilka omständigheter hon levde under just och varför hon tvingades lämna bort sin dotter. Hon berättade om hur hon haft det och hur hon kunnat förändrat sitt liv sedan dess. Hon letar nu efter sin dotter, men adoptionsagenturen sätter stopp i väntan på att dottern hör av sig själv. Det var väldigt känslosamt för oss alla att höra henne berätta, svara på våra frågor, och vi kunde också ge henne tröst i att förlåta och berätta att vi fått ett bra liv.
Idag har vi besökt en polisskola. Varför kan man undra?! Lokala poliser har en nyckelroll, både eftersom det ganska ofta är de som hittar eller tar hand om övergivna barn som hittas, men det är också till polisstationen man går för att börja sin eftersökning. Saknade personer eftersöks, DNA test tages etc. många som fick lyssna på föreläsning av Me and Korea som organisation hade aldrig träffat en adopterad eller tänk tanken att det förekommer eller finns. Än mindre att vi återvände. Vi blev mycket väl mottagna där. De hade förberett allt väldigt väl.
Tolkarna var två nervösa, högtidliga och unga pojkar. De hade tränat och förberett sig länge för detta.
Vi fick oss en lektion i självförsvar! En tuff tjej visade olika försvars tekniker. Därefter fick vi lära oss skjuta med elpistol, ett par av oss fick känna hur det kändes att bli skjutna. Den aktiviteten var väl mest för att det var spännande.
Personligen blev det känslosamt och kändes rörande när vi fick lyssna till en konsert med ett storband. Dels för att jag växt upp med brassbandmusik, eftersom min pappa varit dirigent i ett brassband under hela min uppväxt, och jag själv spelat lite grann, men också för att de spelade ett mycket fint ABBA potpurri. Dancing Queen var min och Mickes bröllopsvals!! Det kändes sentimentalt och väldigt fint att få lyssna på detta i Sydkorea, och så positivt överraskande otippat.