Bilden är min privata.
Jag tänker på naturkatastrofer som drabbar och slår sönder liv och tillvaron för så många. Jordbävningen i Nepal som av personliga skäl känns mer fruktansvärd eftersom jag varit i landet och älskade det. Jag har gått på de klassiska lederna mot Everest och sett fattigdomen i byarna och det hårda liv de redan var utsatta för.
Jag tänker på att det ibland är konstigt att det som känns så fruktansvärt meningslöst kan vara och bli meningsfullt många många år efter. Tim Alvén var en ung pojke från trakten som 1992 reste till Nepal, jag kände honom inte. Han försvann spårlöst i Himalaya och 2003 dödsförklarades han. Föräldrarna och brodern startade en fond - Tim Alvensfond som gick till uppbyggnad av skolor, utbildning och kläder för barn som hade det svårt i Nepal. Arbetet har fortgått och tänk nu, så många år senare kan de i denna naturkatastrof betyda räddningen för många. Nu finns redan etablerade kanaler, nätverk, kännedom, fonden, hjälpen har säkert lättare att nå fram till en del som annars inte skulle få hjälp. Vi kan bidra till fonden, länk till hemsidan finns
HÄR. Gå in och läs, det är hemsk, men hoppfull läsning.
Bilderna ovan är från Tim Alvéns hemsida.
Jag tänker på en barndomsvän som befann sig på Haiti för några år sedan när de drabbades av den hemska jordbävningen där. Tänk att just han med de färdigheter och den utbildning han hade kunde befinna sig just där och då och kunde få göra skillnad för så många i den katastrofen. Vi samtalade kort om det då - att tänk om hela hans livs händelser och det han tidigare gjort hade lett honom just dit.
Jag tänker på en kär och saknad kollegas tillsynes helt meningslösa bortgång, jag tänker på dennes familj och kära. Jag tänker att en dag kanske det går att se att fanns någon mening i allt det som känns så meningslöst just nu.
"Jag kan höra din röst
stiga som gnistor från en eld
Bortsvept igen
svävande mellan dröm och verklighet
Kan höra din röst
och jag känner igen denna vilsenhet
som finns där hos var och en
Resan den har varit lång
dina ögon berättar för mig om alla år av ensamhet
sökande tryggheten
Vi går sakta genom natten och
byter tankar om livets hemlighet
Försöker att hitta fram till nå't
som verkar riktigt och sant
När du frågar mig vad som är meningen
har jag inget enkelt svar
men jag kan följa dig här längs den stora vägen ett tag
Svävande mellan dröm och verklighet i den förklädnad livet tvingat på Jag önskar att du ska finna din egen verklighet att du nå'n gång kan säga jag lever mitt eget liv"
Text ur "Erika av Fredá"
