Är jag rädd för HIV? Går det att åka till Afrika, jobba med sjukvård, utan att ställa sig frågan? Och verkligen fundera på svaret? Hur kommer jag att reagera när jag verkligen ställs inför risken att bli smittad? En fråga som inte är helt lätt att svara kort på, och utan eftertanke. Först tänker jag, nej, jag är inte rädd. Sedan kommer jag på att det är klart att jag är rädd, jag vill ju absolut inte bli smittad! Det är ganska lätt att hemma i Sverige, just idag 2017 känna sig säker och intala sig att det känns ok, att jag inte är rädd. När man ställs inför verkligheten att träffa, vårda, prata och vara med kvinnor och ungdomar som verkligen är HIV positiva så känns det lite annorlunda. Kanske är det naturligt att bli lite egenkär och rädd för egen del, men jag blir också oerhört berörd av mångas liv och tillvaro. Jag blir också rädd för att inte ge dem samma omtanke och vård. Rädd att rädslan ska ta över. Att bli en som inte vågar ens torka tårar utan handskar. Det vore nog ändå värre tänker jag.
Jag är uppväxt i ett Sverige före och efter HIV. Jag minns skräcken när vi hörde om farsoten, HTVL3, som senare kom att benämnas AIDS och HIV. Men nu idag, känns skräckpropagandan avlägsen, nästan att vi invaggas att tro att det går att bota och inte är något farligt, eller någon risk längre.
HIV prevention har bedrivits med stor framgång i Uganda, och är ett av de länder som lyckats bäst i Afrika. Efter att patent släppts på mediciner så är den tillgänglig för många, många fler. Tester görs generöst och regelbundet på ungdomar, gravida kvinnor och de som efterfrågar det. Jag har svårt att få fram exakta statistikuppgifter, det beror också väldigt mycket på vilken del av Uganda man bor i, men jag tror att mellan 5-15 % är HIV positiva, det är de siffror jag lyckats se som stämmer på flest av de stora organisationernas statistiksidor när jag googlar.
Vad betyder det i praktiken? Jag kan bara jämföra med min ringa erfarenhet av HIV patienter från jobbet i sjukvården jag har hemma i Sverige och "lilla Värnamo sjukvårdsområde". I Sverige HIV testas alla gravid när de skriver in sig i mödravården. Jag har inte jobbat heltid på länge, men har inte stött på många. I förlossnings sammanhang har det blivit än mer sällan, bland ungdomar vet jag inte om jag minns något fall under mina år på ungdomsmottagning. Vi jobbar alltid så att man egentligen alltid ska skydda sig och tänka blodsmitta - dvs HIV och Hepatit, men jag tror inte jag är ensam om att "glömma" bort det lite i vardagen. Tyvärr, det känns fortfarande ganska osannolikt, och ovanligt, kanske ganska naivt men så upplever jag det. Jag har jobbat i över tjugo år i sjukvården, och var nog mer observant och försiktigt i början av mitt yrkesliv.
Nu inför Uganda, och en verksamhet som är lite högrisk, med mycket kroppsvätskor inblandade, funderade jag på om jag kände mig rädd för egen del. Nej, jag kände mig inte rädd, men ville inte heller vara eller agera dumdristigt. Personalen på plats använde ingen särskild skyddsutrustning eller särskilda hygienrutiner då en kvinna som var HIV positiv skulle föda. Jag använde dock skyddsglasögon vid de flesta förlossningar jag var förlösande barnmorska, dubbla handskar och ville gärna ha kännedom innan om hon var positiv eller negativ för att minimera de största riskerna.
Att under en eftermiddag när jag var med läkaren Maria på mödravårdskontrollerna, tvingas ge det tråkiga beskedet till ett par gravida unga kvinnor, beskedet att de är HIV smittade, var ingen rolig uppgift. De blir självklart lika rädda och ledsna som vem som helst skulle bli. Alla gravida testas med snabbtest varje månad (det går en tid innan smitta kan påvisas, därför dessa regelbundna tester). Kliniken hade en särskild avdelning för HIV smittade. En för gravida, dit de efter besked fick fortsätta gå på tätare kontroller samt få bromsmedicin. Det fanns också en hel avdelning i en helt egen byggnad för kvinnor och män med HIV som inte var gravida.
Att få ta del av dessa unga kvinnors berättelser och livsöden ger verkligen perspektiv på problem vi ställs inför. En del flickor har blivit gravida som ett resultat av kärlek och förälskelse, men lika många har blivit gravida efter övergrepp och våldtäckt. Vad som var allt för vanligt oavsett bakgrunden, var att när det upptäckts att de väntat barn har de blivit tvingade att sluta skolan, pga att de framstår som dåliga exempel. Familjen/föräldrarna har antingen själva slängt ut sina barn, eller mer eller mindre blivit tvingade till det av grannar och släktingar. Således står en flicka 15 år gravid, fattig, utan utbildning, rädd och väldigt, väldigt ensam. Att dessutom få det fruktansvärda beskedet att hon blivit HIV smittad kan ni bara föreställa er hur det känns?!? Att inte ta den flickan i famn, att inte trösta och torka hennes tårar, och hjälpa henne allt man förmår vore en skam. Den största rädslan vore väl att bli så rädd för egen del att jag inte skulle våga göra det.
