Plötsligt händer det!

Practice practice and all is coming! 
En yoga filosofi, såväl som en livsfilosofi. Det är inte alltid det känns roligt och lätt att göra sin träning, kroppen känns stel och trög, men plötsligt en dag faller allt på plats, armarna når runt, andningen stämmer och det berömda "flowet" bara finns. Det kan hända i livet också!! Och det så det känns just nu - att plötsligt händer det! 

1979 såg jag Gudrun Schyman föda barn på TV, och därefter ville jag bli barnmorska! Vägen dit var lite slirig, men 2001 tog jag min barnmorskeexamen. 


1996 vandrade jag stigarna mot Everest Base Camp, jag har därefter närt en dröm om att få återvända och göra en sjukvårdsinsats. Nu, tjugo år senare ser det ut att bli verklighet! Jag har aktivt sett till att skaffa mig utbildning och erfarenhet som skulle göra den drömmen lättare att förverkliga. Det har inte varit utan "stelhet och motstånd", rädslor och farhågor. Det är arbetsamt och skrämmande att byta jobb, kollegor och hamna i nya sammanhang som man inte bemästrar, men det utvecklar och leder långsamt och såsmåningom åt rätt håll. 

För två år sedan ombads jag i ett sammanhang att skriva ner en egoistisk livsdröm på baksidan av ett kort, jag skrev - "inom fem år vill jag verka för bättre kvinnohälsa i Nepal". Framsidan av kortet såg ut såhär och har sedan dess legat synligt på mitt skrivbord hemma. 


För ett år sedan såg jag nepalesiska böneflaggor vaja på Svenskamässan i Göteborg, Stiftelen Lööf Foundation presenterade sin bok på bokmässan, och jag samtalade med deras volontär Johan Magnusson. Jag åkte hem och bestämde mig för att det var dags att ta tag i läget. Jag opererade foten så jag nu kan gå utan smärtor, jag sökte tjänstledigt 50% från mitt ambulansjobb för att jobba 25% på förlossningen och 25% på operation, allt för att  aktualisera mina omoderna kunskaper inom operations- och barnmorskeyrket. 
Jag kontaktade stiftelsens ordförande Sophie, jag sökte stipendier för utbildning inom Global hälsa i Låginkomstländer (som jag ska gå först nu i höst), jag yogade tålmodigt på....

Detta är ett foto av en streetpreformer, det är inte jag.....än!! 😊

Så plötsligt en dag i juni får jag frågan om jag fortfarande kan tänka mig att åka till Nepal som volontär ?!?!? Kan jag komma till Gullspång och träffas?!? 
Plötsligt föll pusselbitarna på plats händerna nådde varann, sinnet var redo och stjärnorna var i sin rätta bana. 
Plötsligt hände det!! 
🙏🏾 Namaste!! 
Taggar: Lööf foundation, Nepal, enklassisksvenskagoesnepal16, kvinnohälsa, volontärarbete;

Kvinnohälsovård

Vilken skön dag!! Vår i luften, snö och sol i en salig blandning när jag träffade goa vänner från förr på långlunch!! Härliga Camilla och sköna Kathleen är  fd kollegor från Kvinnohälsan i Skillingaryd. 

Med en del människor säger det ju bara klick, och en höstdag i september 2003 klev jag på ett tåg som skulle ta mig till en kurs som RFSU anordnar. Där på tåget möter jag Kathleen för första gången. Vi skulle öppna ungdomsmottagning ihop i Skillingaryd, och inför det skulle vi skickas på utbildning. Den visade sig innebära några dygn ihop med tiotalet andra i samma bransch och under några dagar skulle vi utbildas i att "söka vår egen sexuella identitet"!! Spännande och skrämmande, men oj vad vi hade roligt! Vi lärde oss massor om normer och förhållningssätt, men framför allt en massa om oss själva och varann. När vi åkte hem därifrån kändes det som vi hade känt varann hela livet, och sedan dess har det bara fortsatt. (Inser att många kommer vilja veta exakt vad kursen innehöll, men det får förbli en hemlighet!!) 

Camilla började jobba på Skillingaryds KHV när jag skulle hem på mammaledigt, kanske var det 2006?, därefter jobbade vi alla tre ihop under flera år, och vi trivdes så bra ihop. Vissa människor bara fortsätter man samtalen där man slutar. Åren har gått och livet har skilt oss åt yrkesmässigt, men vi har så mycket roligt ihop när vi ses, och jag saknar dessa underbara kvinnor så mycket. 

Att denna soliga dag få umgås med dessa kvinnor är väl det som måste vara "Kvinnohälsovård av högsta kvalité och i ständig förbättring" - för vi måste försöka ses lite oftare i framtiden!! 
Taggar: Sydkorea, arbete, kvinnohälsa, vuxen adopterad;

Fler förväxlingar och felaktiga förväntningar

Jag var ny på arbetsplatsen, hade tidigare arbetat på ett annat sjukhus och skulle nu vara med på mitt första kejsarsnitt som barnmorska på detta sjukhuset. Det var en hel del olika faktorer som gjorde att det blev som det blev, och detta var en sådan faktor. Jag var ny och ursäktade beteendet med att jag som vanligt trodde att det var jag som hade fattat fel. Kvinnan som skulle föda barn var asiatiska, hon hade en anhörig med sig, samt mig som barnmorska. Så tre asiatiska människor var redo för kejsarsnitt. Narkosläkaren kom och sa att nu var det dags för ryggbedövning, vi två skulle få vänta utanför operationssalen. Jaha, tänkte jag. Det var lite udda rutiner här, normalt sett brukar barnmorskan vara med när bedövningen läggs för att kontrollera att barnet mår bra med hjärtljud etc. Men men nytt sjukhus, nya rutiner. Jag tänkte vara öppen för allt. Jag såg genom dörrfönstret att allt började förberedas, så jag öppnade dörren och frågade om det inte var dags även för mig att få komma in och tvätta mig och klä på mig operationskläderna. Nej nej, vi skulle vänta där vi var. Jag förstod ingenting!! Borde inte jag vara med inne på salen nu?! Allt var klart, kvinnan bedövad, klädd och tvättad för operation, all personal gick av och an inne på salen och väntade. Narkosläkaren, som var av den auktoritära typen började bli irriterad, det förstod jag på hans sätt att vanka av och an. Jag har senare fått berättat för mig hur han gick därinne och svor över barnmorskor som aldrig kan komma i tid till kejsarsnitten!!
 
Till sist fattade jag i alla fall modet att trotsa narkosläkarens tillsägelse att snällt sitta still och vänta på att bli insläppt, så jag sprang runt hela avdelningen och in genom en annan dörr än den som bevakades av denne ilskne man, in i salen och sedan fram för att ta emot det nyfödda barnet. Alla hade undrat var jag hade varit. Jag fattade ingenting förrän jag och narkosläkarens blickar möttes. Jag såg då hur hans ilskna blick blev först helt oförstående, sedan förskräckt och därefter förlägen. Då gick det upp ett ljus även för mig, han trodde ju såklart att jag var en av patientens anhöriga och inte skulle varit med under själva ingreppet. Det hade ju inte jag alls förstått. Han hade motat mig flera gånger att komma in, samtidigt gått och varit arg och irriterad och väntat på barnmorskan som han själv vägrat släppa in på salen. Jag hade inte stått på mig tillräckligt för jag trodde att det var konstiga rutiner på den nya arbetsplatsen, jag fattade själv inte den uppenbara förväxlingen då jag inte tänkte på att vi var tre asiater. Det blev återigen en tyst och konstig stämning på salen, men vi (jag och övriga personalen på plats) har skrattat åt detta många gånger, och jag tror att den historien berättas än idag. Det kan blir riktigt konstiga situationer när det vi förväntar oss inte stämmer med det som sker.


Taggar: Asien, adoption, jobb, kultur, vuxen adopterad;