Seoul Måndag 25/6
Vi samlades i lobbyn kl 9 efter sedvanlig frukost bestående av sallad, fried rice, café latte, yoghurt med banan och ett glas juice. En kontinental blandning.
Vi var ett gäng som skulle till polisstationen för DNA. De andra gick till sina resp. Adoptionsbyråer som vi gjorde i fre morse. Det var gångavstånd och vi satt runt ett bord och fyllde i pappersansökan. Passen kopierades och sedan fick var och en gapa och det togs prov från insidan av kinden.
Gruppfoto och lite prat. Sedan var det fri tid.
Vad hoppas jag då på ett DNA test? Egentligen ingenting. Det sparas i tio år. Om någon letar efter en inom dessa år och själv har gjort en DNA test får man träff, men sannolikheten är ju väldigt liten, men det känns ändå viktigt att göra. Tänk om någon letar......
Jag och Meeja Fortie från Utah gick för att titta på stan. De andra ville shoppa. Vi gick i hettan och solen, hittade inte alltid rätt men det blev en mycket trevlig dag ! Vi såg motsvarande vita huset, the Blue house, där president Moon bor. Lite OS maskotar, strejkande lärare som blivit avskedade och många poliser! Vi shoppade, tog foton och bara strosade runt i centrala Seoul.
Vi besökte också "gamla kvarter" som en by mitt inne i centrum, där alla hus var traditionella, folk bodde där och var inte så glada åt alla turister! En fin utsikt över Seoul där vi såg gammalt och nytt blandas. Stötte på två flickor från Filippinerna som vi hjälpte att fota och de hjälpte oss. Kul hur vi tror att alla är koreanskor bara för att de är här! De tror ju såklart samma sak om oss.
Därefter var det en gruppsessionen kl 15:30. Vi fick lyssna på och prata med en pensionerad föreståndare för ett hem som stöttar unga kvinnor att få dem att behålla sina barn. Nuförtiden behåller en del barnen, eller så försöker de påverka regeringen så att de blir mer öppna för inrikes adoptioner.
Vi fick också träffa en kvinna som var i ca 50 års åldern. Hon hade lämnat sin dotter för adoption på -90 talet. Hennes man misshandlade henne, hon hade två barn sedan tidigare, hon ville själv inte leva så hon hade inget val just då. Hon letade nu efter sin dotter som är adopterad till Norge. Men fått svaret av adoptionsbyrån att hon måste vänta på att dottern tar kontakt. Det var rörande att höra henne berätta hur hon tänkte på sin dotter jämt. Att hon deltog i dessa sammanhang för att hon ville berätta för oss andra adopterade hur det kändes för henne. De båda kvinnorna berättade också mycket om hur den äldre generationen påverkade dem att lämna bort sin barn. Socialt är det/ var det i stort sett detsamma som självmord att försöka överleva som ensamstående mamma. Samhället accepterar inte det och de blir socialt och ekonomiskt utstötta.
Sedan träffade vi en professor Lee som ägnat en stor del av sitt liv åt att leta efter och återförena adopterade med sin biologiska föräldrar. Han har skrivit en bok om det och har klarat ut många sk. omöjliga fall.
Ännu en lång, känslomässig och händelserik dag till ända.