Berättelsen om Ganbathur! En man som charmade mig totalt med sitt lugna, bistra mumlande, sitt lojala, arbetsamma sätt och tålmodiga sinne! Stark som få, senig som ingen, till slut fick vi honom också att le, och iallafall låtsas att gilla oss.
Han bor granne med Home of Hope. Han är Shyams yngsta farbror, är gift, har tre eller fyra döttrar, varav en bor hemma, dottern är ca 15 år, och god vän med de äldre flickorna på Home of Hope. De andra döttrarna är gifta och bor i andra byar. Hans fru är väldigt sjuk i astma efter många års rökning, så en gissning är väl egentligen att hon har KOL, men det sades att det var astma. Shyam och hans bröder har bidragit med en stor investering, hon kräver i perioder syrgasbehandling i hemmet, så hon hade en stor apparat för det. Den såg likadan ut som de vi ser hemma i Sverige. I perioder blir det väldigt dåligt för henne. Hon har varit nära att dö flera gånger. Nu var det dock en bra period för henne. Hon är dessutom blind på ena ögat, så livet är minst sagt lite begränsat för denna dam, och således för hela familjen.
I jordbävningen för två år sedan förlorade de sitt hus. De bor nu, liksom många andra, i ett litet (temporärt??), lågt hus av lera, plåt och gräs. De lagar sin mat utanför över öppen eld, de har en get, några hönor och en ko. Alla djuren bor i princip i samma hus som de själva, det är så de flesta lever som har djur. Det var också en sak vi försökte visa med hönshuset, att det är hälsosamt att ha lite avstånd mellan djur och människor. Att bygga hönshuset en liten bit bort i trädgården, och flytta ner kaniner, ute hundar och duvor till den platsen, så inte utedjuren lever inne i boningshuset. Naturligtvis har ju inte alla den platsen på en stor tomt, men när det finns gott om utrymme så är det bäst, som i Home of Hopes fall.
Ganbathur blev iallafall alltså vår "anställde" denna veckan. När veckan närmade sig sitt slut gick det upp för mig, just det faktum att han bodde i ett hus som var i bra mycket sämre skick, än det han nu hjälpte till att bygga åt kycklingar. Det gav ju mig såklart en del att tänka på. Det kändes minst sagt inte särskilt bra. Jag ville göra något för honom. Jag och Micke pratades vid, och bestämde att vi ville köpa lite tegelsten till honom. Jag rådgjorde med Shyam om vad som var rimligt, och hur mycket han själv skulle kunna jobba och spara ihop till etc?!?
I början av veckan tyckte han som sagt att vi, jag och Morgan, var svaga, och mest i vägen. Det var vi säkert också!! Men efterhand blev vi ett riktigt bra team, och mot slutet kunde vi ju dessutom förstå varann lite grann. Vi klöv bambu som vi aldrig gjort annat ihop, blandade cement och surrade bambu. Vi var som Askungens små möss, när de fixar hennes balklänning. Så roligt vi hade ihop med denne man.
Jag hjälpte dessutom hans fru med lite kompletterande mediciner, jag undersökte henne också, vilket hon var glad för. Alla i byn älskar att få sitt blodtryck taget, hon var inget undantag, jag lyssnade också på hennes lungor. Hon blev så nöjd!!
När vi lämnade byn fick familjen mina saker jag inte längre behövde, inga stora saker men viktiga och bra för dem, och de blev så glada. De fick en resväska att förvara kläder i så de blir mindre fuktiga och blöta, lite kläder, Ganbathur fick en ny T- shirt, det köpte vi till alla som hjälpte oss med bygget, han fick en supersnygg mössa, och ett paraply, samt lite annat smått och gott.
Det tegel vi köpte tillfaller honom när han börjar bygga sitt hus. Tänk vad roligt om jag och Micke kunde åka dit och hjälpa honom om ett år! Det kanske är fler som vill med?!? Kombinera några dagar i Katmandu, med några dagars tekning i Langtang, för att sedan hjälpa till några dagar att bygga hus åt Farbror Ganbathur,eller Gandalf - the Hero, som jag gillar att kalla honom!! Det blir ett framtida projekt!
NAMASTE! 🙏🏾
