enklassisksvenska2.0.blogg.se

Nytt år, nytt fokus, nya mål och nya krafttag. Ett årsskifte innebär även gärna en tillbaka blick, en avstämning och en slags sammanfattning. Jag tror det är bra att reflektera lite, vad gick bra? Vad gick som planerat? Vad kan förbättras ? Gick något helt snett, och varför isåfall? Jag tycker det är bra att skriva ner något vid varje årsskifte. Det är både roligt, trevligt och lärorikt att genom åren läsa sina sammanfattningar för det gamla året, och sina förväntningar inför det nya. Instagram, Facebook och blogg är en god hjälp i att blicka tillbaka, och se vad som hunnits med. 

Året har iallafall börjat positivt och bra. En skön helg i Gdansk med bästa vännerna! Mycket och mer umgänge med familj och vänner önskas, och det är vi i vår familj faktiskt ganska bra på tycker jag! 

Personligen har vi överlevt och kommit igenom 2017 relativt oskadda, trots både olyckor och sjukdomar i familjen. Det är vi såklart glada och tacksamma för. Vardagen har rullat på med jobb och skola för oss alla. Vi tycker som säkert de flesta att vi alltid stressar för mycket, så mer lugn i vardagen önskas, men hur ska vi göra för att få det?! Vi måste vara rädda om varann! Detta året ser jag verkligen fram emot med både förtjusning och bävan. Vår äldsta dotter Hanna fyller ofattbara 18 år, myndighet och körkort hägrar. 

Vi har rest mycket det här året, både tillsammans hela familjen, och var och en för sig. Jag har fått göra två volontäruppdrag, ett i Nepal och ett i Uganda. Två helt olika uppdrag. I Nepal fick jag åter träffa barnen och Shyam och Asha i Home of Hope, jag byggde hönshus och jobbade med förebyggande hälsovård. Jag åkte dit ihop med min numera gode vän Morgan, som är representant för Lööf Foundation, vilka driver Home of Hope. 

I Uganda fick jag nya vänner på The Fortress i  Kampala, huvudstaden, ett hem för gravida tonårsflickor som varken har bostad eller familj. Jag fick också jobba praktiskt som barnmorska på en klinik i Kampala, en fantastisk och lärorik erfarenhet. Jag är så glad och tacksam mot dessa organisationer, familj, vänner och alla som gjort det möjligt för mig att detta året få göra dessa volontärjobb. Nya, ännu mer spännande och utmanande planer spinns och vävs nu ihop. Jag ska kicka igång ett ännu lite större välgörenhetsprojekt än de jag hittills gjort, jag hoppas på god respons! Känner mig taggad och nervös, precis som det ska vara!  Återkommer inom kort med mer info om det. 2018 kommer således innehålla en hel del resor, både privat och för att "jobba" volontärt!! 

Jag håller också tummarna för ett första kommande uppdrag som operationssjuksköterska med Operation Smile, har fått två erbjudanden, men de träffade tidsmässigt båda två precis mina andra utlandsresor, så jag fick tyvärr avböja. 

OS i Sydkorea går av stapeln i februari, jag ska inte åka dit, men kommer följa spelen och de inblickar jag kan få av landet via media, och det gör mig än mer nyfiken på mitt födelseland, kanske en resa dit inom en överskådlig framtid?! 

Jag har funderat över min egen vardagslivsstil lite, jag tänkte att jag ska försöka organisera och rensa så mycket jag bara kan på prylar, kläder och pryttlar. Den målsättningen har jag alltid varje år, men jag har börjat starkt och redan gått igenom halva köket! Släng, skänk och ordna! 

Sedan ska jag försöka att verkligen inte köpa ngt nytt. 2018 är året jag ska prova att egentligen inte köpa ngt mer än mat, hygien och underkläder (vad gäller till mig själv och hemmet). Tre nödvändiga saker är undantaget: nya joggingskor, en svart klänning och en parfym. Måste, måste, måste jag köpa något ska jag tänka efter ordentligt om det verkligen behövs, eller kanske kan det köpas second hand! Får se hur det går, i 14 dagar har det iaf gått bra!! Sedan är det fokus på det gamla vanliga såklart, äta mindre, bättre och röra mig mer!! Det har inte gått lika bra de första 14 dagarna, men nu är det ju måndag igen så........första halvåret var ett bra yoga år, men nu har en stel och ond axel, ländryggssmärta och ett ont vä ben satt grus i yogahjulet, men det är bara att acceptera, backa och nöta på! 

Så, mot ett nytt, friskt och spännande 2018!!! Vad har ni för fokus på detta året?! Berätta gärna!! 

Jag är uppväxt i ett Sverige före och efter HIV. Jag minns skräcken när vi hörde om farsoten, HTVL3, som senare kom att benämnas AIDS och HIV. Men nu idag, känns skräckpropagandan avlägsen, nästan att vi invaggas att tro att det går att bota och inte är något farligt, eller någon risk längre. 

HIV prevention har bedrivits med stor framgång i Uganda, och är ett av de länder som lyckats bäst i Afrika. Efter att patent släppts på mediciner så är den tillgänglig för många, många fler. Tester görs generöst och regelbundet på ungdomar, gravida kvinnor och de som efterfrågar det. Jag har svårt att få fram exakta statistikuppgifter, det beror också väldigt mycket på vilken del av Uganda man bor i, men jag tror att mellan 5-15 % är HIV positiva, det är de siffror jag lyckats se som stämmer på flest av de stora organisationernas statistiksidor när jag googlar. 

Vad betyder det i praktiken? Jag kan bara jämföra med min ringa erfarenhet av HIV patienter från jobbet i sjukvården jag har hemma i Sverige och "lilla Värnamo sjukvårdsområde". I Sverige HIV testas alla gravid när de skriver in sig i mödravården. Jag har inte jobbat heltid på länge, men har inte stött på många. I förlossnings sammanhang har det blivit än mer sällan, bland ungdomar vet jag inte om jag minns något fall under mina år på ungdomsmottagning. Vi jobbar alltid så att man egentligen alltid ska skydda sig och tänka blodsmitta - dvs HIV och Hepatit, men jag tror inte jag är ensam om att "glömma" bort det lite i vardagen. Tyvärr, det känns fortfarande ganska osannolikt, och ovanligt, kanske ganska naivt men så upplever jag det. Jag har jobbat i över tjugo år i sjukvården, och var nog mer observant och försiktigt i början av mitt yrkesliv. 

Nu inför Uganda, och en verksamhet som är lite högrisk, med mycket kroppsvätskor inblandade, funderade jag på om jag kände mig rädd för egen del. Nej, jag kände mig inte rädd, men ville inte heller vara eller agera dumdristigt. Personalen på plats använde ingen särskild skyddsutrustning eller särskilda hygienrutiner då en kvinna som var HIV positiv skulle föda. Jag använde dock skyddsglasögon vid de flesta förlossningar jag var förlösande barnmorska, dubbla handskar och ville gärna ha kännedom innan om hon var positiv eller negativ för att minimera de största riskerna. 

Att under en eftermiddag när jag var med läkaren Maria på mödravårdskontrollerna, tvingas ge det tråkiga beskedet till ett par gravida unga kvinnor, beskedet att de är HIV smittade, var ingen rolig uppgift. De blir självklart lika rädda och ledsna som vem som helst skulle bli. Alla gravida testas med snabbtest varje månad (det går en tid innan smitta kan påvisas, därför dessa regelbundna tester). Kliniken hade en särskild avdelning för HIV smittade. En för gravida, dit de efter besked fick fortsätta gå på tätare kontroller samt få bromsmedicin. Det fanns också en hel avdelning i en helt egen byggnad för kvinnor och män med HIV som inte var gravida. 

Att få ta del av dessa unga kvinnors berättelser och livsöden ger verkligen perspektiv på problem vi ställs inför. En del flickor har blivit gravida som ett resultat av kärlek och förälskelse, men lika många har blivit gravida efter övergrepp och våldtäckt. Vad som var allt för vanligt oavsett bakgrunden, var att när det upptäckts att de väntat barn har de blivit tvingade att sluta skolan, pga att de framstår som dåliga exempel. Familjen/föräldrarna har antingen själva slängt ut sina barn, eller mer eller mindre blivit tvingade till det av grannar och släktingar. Således står en flicka 15 år gravid, fattig, utan utbildning, rädd och väldigt, väldigt ensam. Att dessutom få det fruktansvärda beskedet att hon blivit HIV smittad kan ni bara föreställa er hur det känns?!? Att inte ta den flickan i famn, att inte trösta och torka hennes tårar, och hjälpa henne allt man förmår vore en skam. Den största rädslan vore väl att bli så rädd för egen del att jag inte skulle våga göra det. 

Fotona och personerna i detta inlägg har inget samband med texten.

 

Många adoptivföräldrar kände sig ledsna och uppgiva efter att ha sett filmen, det förstår jag, och jag skriver inte detta för att trösta eller för att göra någon glad, utan bara för att det var min spontana reaktion. 

Jag snodde en bild ur FB flödet som passerade just nu, och tyckte den passade bra i sammanhanget. 

 

 

Men ibland, som nu kommer något ämne som inte går att ignorera och skriva om, då är detta ett bra forum, att få dela lite mer tankar, uttrycka mig lite utförligare. Jag är glad att jag vågade skriva, och som sagt, många kände som jag. Läs gärna tidigare inlägg, många nya följare kanske vill veta vem jag är. HÄR är en länk till ett tidigt inlägg för något år sedan där jag skrev just om det aktuella ämnet. Jag återkommer säkert inom kort, under tiden får ni gärna följa med på mitt instagramkonto: hellstromgnosjo, jag har offentlig profil och skriver en hel del där.