enklassisksvenska2.0.blogg.se

Det finns en amerikan som skänker/skänkt DNA kit till adopterade sydkoreaner. Om jag förstått det hela rätt så grundar det sig i att många amerikaner blev fäder till barn i Korea, och i USA har man sedan länge kunnat köpa dessa DNA kit, vilket i sin tur byggt upp en global biobank av DNA. Nu har denne man, med hjälp av ideella krafter, spridit detta till Europa. Han kom att tänka på att det finns många som blivit bortadopterade även hit, totalt är de över 200 000 barn Korea adopterat bort. Jag tror också att man blivit mer och mer medveten om att adoptionen inte heller alltid gått till som man önskat. Alla barn har inte lämnats frivilligt för adoption, och kanske söker anhöriga efter barnet i Korea. Man försöker sprida info och erbjuda DNA tester i de områden som det var vanligt att barn lämnades, och vid de sjukhus/barnhem där många lämnat sina barn. Kanske lämnades syskon in samtidigt, men som sedan adopterades till olika länder eller iallafall olika familjer. Hur som helst, igår var jag och tog ett sådant här DNA test.

Senaste året har jag varit medlem i en förening som heter AKF - adopterade koreaners förening. De spred info om detta på sociala medier, en man och en kvinna åker ideellt runt i Sverige och delar ut dessa kit. Igår sågs på ett hotell i Lund, vi var en grupp på 15-20 personer som beställt testning just i Lund. Det var en konstig känsla och syn att kliva in i ett rum fullt av koreanska svenska människor, eller svenska koreanska människor......

Vi var helt okända för varann, ändå har vi liknande bakgrunder, liknande upplevelser, samma frågor och tankar inom oss. En känsla av samhörighet fanns. Vi var i olika åldrar, men alla var vuxna. Jag tror de flesta var realister som jag, vilket innebär att jag knappt tror det kommer leda någon vart, men jag vågar inte chansa att avstå nu när jag fått kännedom om det.
Jag har heller inga, absolut inga förhoppningar om att få en träff på föräldrar, men det skulle ju tekniskt sett kunna dyka upp syskon. Det vore ju spännande!!

Därför var jag på resande fot igen. Vardagslyx, ett kort ärende, men ett spännande och viktigt ärende. Jag träffade min bäste vän sedan barndomen, vi var ute och åt gudomligt god mat. Asiatiskt såklart, det stämde liksom in på temat. Jag fick chansen att prova ett mycket fint gym på Comfort hotel, efter min sedvanliga tidiga morgonjogg genom en storstad som vaknar till liv. Ett måste varje gång en stad besöks!!

Jag bara älskar att packa väskan och resa iväg. Idag blir det tåget söderut till Malmö och senare Lund för en riktigt spännande grej!! Jag berättar mer snart.
Det är en härlig känsla få sitta ensam på tåget, att ensam strosa in på ett café och beställe en kaffe när man själv är sugen - ljuvligt.
Jag är vem jag vill, vad jag vill, när jag vill.

Eftersom jag nu har en egen blogg och dessutom fyller år så tänkte skriva en hel massa om mig själv, trots att det ju egentligen är ett inlägg jag egentligen inte vill skriva, för efter att jag passerade 35 år vill jag egentligen inte fira födelsedag mer, fast alternativet känns ju inte heller så bra. Hur är det ens möjligt att det gått ETT ÅR TILL!!! Det kändes ändå lite ok att fylla 40 år. Att bli medelålders kvinna med rätt att säga ifrån och få vara lite tant liksom. Men nu börjar det bli lite för mycket tant. Tur att jobbet på ambulansen gör att jag fortfarande tvingas "dygna" ibland!!

Började året med att jobba just på nyårsafton, opererade foten i januari, jobbade på vårdcentralen med hälsoundersökningar av ensamkommande flyktingbarn i februari, började åter jobba på förlossningen i mars och åkte till Barcelona med vännerna från Östersundstiden. Började på operation i april och åkte på weekend i Prag med goda vänner, jag var på semester i Kroatien med familjen i juni och jobbade i juli. Började förbereda för Nepal i augusti och var där i september, gick bästa utbildningen i oktober i Global hälsa och hade stämningsfullaste välgörenhetskonserten i Hyltan i november. Oj vad detta året gick fort!! Som alla de andra åren.

Således är det fyrtiofem år sedan någon okänd kvinna födde mig. Hennes öde och livsval vet jag inget om, var hon ensam och rädd? Förtvivlad och och ledsen, eller sjuk och fattig. Eller en kvinna i karriären som inte hade tid för ett barn? Ingen vet vad som gjorde att hon eller någon placerade just mig i en låda på en trappa i Seoul. Någon hittade mig och tog mig till polisen, sjukhus och sedan till ett barnhem. Därefter fick jag bo i ett fosterhem tills jag 6-7 månader gammal adopterades till Sverige. Vilket liv jag fått!! När jag tänker på alla alternativ, alla olika öden, alla olika livshändelser som gjort att just jag blivit jag. Tänk att jag fick denna chansen. Har förvaltat den? Har jag gjort vad jag kunnat av min vinstlott?! Jag har förhoppningsvis några år till på mig att göra vad jag kan för att klämma ut så mycket som möjligt av det. Kanske kan jag fira min femtioårs dag i Seoul, det vore ju att sluta cirkeln.

En bild på min egna födelsedagspresent till mig själv. En ny Yogamatta med ett fantastiskt fint motiv. Att fånga sina drömmar, eller iallafall att ha en dröm och försöka förverkliga den ger energi. Att ibland lyckas få en dröm uppfylld ger kraft och mod att fortsätta prova nya utmaningar. Detta året har verkligen varit händelserikt och jag har fått vara med om fantastiska saker och fått uppleva massor av äventyr, möta otroligt härliga människor, upptäcka egenskaper och sidor hos folk som både överraskat och värmt. Jag har också mött det motsatta, blivit ledsen och besviken, händelser som hänt både här hemma och ute i världen som skrämmer och oroar mig.
Det är naturligt att varje år summera sitt liv när ytterligare ett år passerat. Och att forma nya drömmar. Hur vill jag mitt liv och min vardag ska se ut nästa år? Om fem år? Om Tio år? Att inte skrämmas eller låta tankar begränsa. Förra helgen fick jag höra kloka ord som gick in i både hjärta och hjärna: "att älta det förflutna, eller oroa sig för framtiden är bara slöseri med energi, för det går inte göra något åt varken det ena eller andra. Bättre att ägna sig åt nuet."

Yrkesmässigt har jag ofta tänkt att jag borde lämna vården och göra något annat, men kan inte komma på vad det skulle vara!! Förslag mottages tacksamt, för ska något ändras så måste det ju bli snart. Jag har jobbat mer än halva yrkeslivet nu, men har ju ändå tjugo år kvar. Detta året har jag haft förmånen med att få jobba med alla tre yrken jag älskar och som ger mig spänning och utmaning varje gång jag går till jobbet. Som barnmorska och ambulanssjuksköterska påminns jag ständigt om livet, döden och hur dessa ytterligheter ständigt förändrar människors livsöden. Jag får se människor växa och se dem klara mer än de tror sig själva om. Jag tänker också ofta på hur ensamma så många är, och hur dåligt många mår i själen. I mitt jobb som operationssköterska påminns jag varje gång om hur bra vi har det som kan få så god vård och slippa lida mer än nödvändigt. kvar!!

Familjen är ändå det bästa. Finaste presenten för mig är att ha både föräldrar, syskon och barn. Från föräldralöst hittebarn till att ha en stor familj och släkt. Idag är mina stora flickor i London tillsammans med min mamma och pappa och lillebror. De shoppar, roar sig och upplever saker tillsammans. Jag kan inte önska mig något finare.