Ibland hittar jag inte alltid rätt väg

Efter några veckors bloggande känner jag att det kan vara okej att upprepa sig lite. En hel del läsare har hittat bloggen och det är verkligen jätteroligt. Tänk att så många vill ta del av mina tankar och funderingar och små vardagssituationer. Jag vill verkligen poängtera igen att det är bara mina egna upplevelser och känslor, alla adopterade är självklart lika olika, som alla människor är. Jag anser mig haft en helt normal bra barndom och uppväxt, precis som alla andra har jag haft olika kriser/utvecklingsfaser, men såklart med den extra dimensionen av att jag är adopterad. Jag har inte haft det svårt, jag anser mig vara en mycket lycklig kvinna. Anledningen till varför jag nu bloggar är inte för att anklaga eller peka finger åt någon, utan jag vill bara berätta att jag förhåller mig till detta varje dag och det har jag gjort i hela mitt liv, och jag blir inte överraskad eller förnärmad när någon främmande person tar mig för en icke svensk, för jag förstår varför de gör det. Ibland blir jag otålig och snäsig, ibland finns inte tålamodet, men det beror ju på vilket humör jag själv är på. Det har att göra med känslan jag själv skapar inom mig. Ungefär som att  jag ibland tappar tålamodet mot mina barn.
Jag upprepar det jag skrev i mitt första inlägg: 
 
"Att vara svensk till sätt och sinne, men utländsk utanpå ger så många dimensioner i vardagen som både berikar och frustrerar. Nu när samtalen satts igång och diskussionerna finns, upptäckte jag att det var många i min närhet, som inte visste att jag varje dag förhåller mig till det faktum att jag inte är en infödd svensk, och inte ser ut som en förväntad typisk svenska. Därför skapar jag nu denna blogg, för att berätta hur jag upplever det att vara adopterad. Det blir ur en vuxen kvinnas perspektiv".
 
Bildtext: det är inte lätt att alltid hitta rätt väg, men jag fortsätter att treva mig fram.
 
Att jag är adopterad från utlandet är en del av min personlighet och identitet, troligen en större del än vad de flesta varit medvetna om, och det kanske överraskar många. Det känns tråkigt och ledsamt att ibland bli dömd för sitt utseende, och det är det jag vill försöka påverka. Varför de politiska diskussionerna väcker osäkerhet hos mig är för att jag själv inte känner mig helt självklar. Men det är också så att det finns rasister och som ger uttryck för det på ett skrämmande sätt och det är jag mer medveten om än en "infödd svenska". Jag har själv massa fördomar, åsikter och rädslor, som jag obetänksamt uttrycker, och väcker helt säkert känslor inom människor runt mig. Jag har vänner som är överviktiga, är homosexuella, har utländskt påbrå, har fysiska- eller psykiska funktionshinder, etc etc. Jag tänker inte på att de i vardagen, i smått och stort förhåller sig till det faktum varje dag, för mig är de bara mina goa vänner.
 
En väninna till mig berättade, att när jag tränar, deltar i lopp, pratar kost etc så väckte det tankar och känslor inom henne till liv. Ibland känner hon sig provocerad, ibland inspirerad, ibland uttråkad och ibland ger det henne "dåligt samvete", men det kommer ju bara från henne själv. Jag vet såklart att hon är överviktig och homosexuell, men det är inget jag tänker på längre. Hon berättade att hon är så medveten om det själv, och varje dag hamnar hon i små situationer som gör att hon måste förhålla sig till detta faktum. Hon ska förbi en trång passage, sitta ner i ett trångt säte, prova något plagg, välja något att äta, uppge sin frus namn, prata om vad de gjorde i helgen, fundera på om det är lämpligt att hålla varann i handen  etc etc. Jag tänker inte på henne vare sig som tjock eller gay, men det är klart att jag vet att hon är det. Jag kommer fortsätta prata om min träning, mina löparevenemang, min familj och allt annat vi brukar prata om, men idag är jag mer medveten om att jag kanske inte ska slänga ur mig kommentaren att jag själv vill gå ner några kilon. (Hon har för övrigt godkänt att jag refererar till vårt samtal).
 
Jag pratar  gärna om mitt ursprung och svarar gärna på frågor relaterat till det, det är ju därför jag berättar här och nu!! Jag vill att fler ska få veta, för jag är stolt över min svenskkoreanska identitet, men min vardag har en twist, och den berättar jag gärna om, den är oftast bara positiv.
Taggar: Sydkorea, adoption, blogg, familj, självförtroende, svensk, vardag;

Kommentarer :

#1: Annelie

Jättebra förklarat! Det är så det är. Det finns många olika förutsättningar att förhålla sig till. Känner igen det ni samtalat om och kan bara konstatera att du öppnat mina ögon och inser att det inte bara är Tex överviktiga, homosexuella eller ex funktionshindrade som måste förhålla sig till sin vardag och olika beteenden. Vi är så många mer än vad man kan tänka sig. Adopterade barn är också en grupp i samhället som möter, i mina ögon, konstiga värderingar och fördomar. Jättebra med någon mer som slår ett slag för jämlikhet och allas lika värde. Vilken underbar värld vi levt i om alla kände tillhörighet med alla ingen främlingsfientlighet funnes. Kram på dig min vän

Svar: Ja men exakt!! Det är ju det som är så underbart, att vi alla är olika 😘😃💖
Monica

skriven
#2: Tina

Vilken härlig blogg du startat :-)

Ja, alltså... jag förstår precis vad du skriver om att anpassa sig i vardagen, särskilt det du skrev om i detta inlägg.
Men tänk vad man ramar in sig!! Trodde faktiskt att jag hade ett "utanför boxen tänk", men har aldrig tänkt på hur det måste vara för dig och alla andra i just din/er situation... tack för att du öppnat min "box" ytterligare och att du ger oss andra denna insikt:-)

Kram på dig Monica

Svar: Tack Tina!! Kul att du vill följa min blogg. Ja men visst är det väl så det är, vi lever alla i vår egen lilla "box", alltid bra att glänta på sitt eget lock, och ändå bättre att någon vill kika ner!! 💖😘
Monica

skriven

Kommentera inlägget här :