Igår kväll var det Stockholms Street Festival i Kungsträdgården. Jag hamnade vid en uppbyggd liten tillfällig servering framför en husvagn som sålde vietnamesisk snabbmat i väntan på att mina döttrar skulle tillfredsställa shoppingbegäret. Det kan ta en stund.
Vädret var soligt och fint, mycket folk rörde sig ute, det var fullsatt, men vid ett bord satt en ensam asiatisk kvinna. Jag slog mig ner vid andra änden av bordet. Efter en stund kom ytterligare två asiatiska kvinnor och slog sig ner. Fyra asiatiska kvinnor vid ett bord på en uteservering, vi var främlingar, men för alla utomstående såg vi säkert ut som ett sällskap. Det skulle dock visa sig att vi hade massor gemensamt.
Den andra kvinnan vid bordet hörde vårt samtal, då berättade hon att hon också är adopterad från Sydkorea. Fantastiskt! Vilken situation, vilket samtal!!! Det visar sig att hon varit ordförande i AKF, Adopterade Koreaners Förening, vars existens för mig varit helt okänd till för ca 10 månader sedan, men som jag nu är medlem i. Hon har varit tillbaka till Korea, hon har tagit tillbaka sitt koreanska namn. Otroligt spännande, jag vill såklart höra mycket mer om detta!!
De yngre flickorna berättade om hur det är att leva som ung kvinna i Sydkorea, vi pratade om språket, maten, samhället och jämförde med Sverige, som de var nyfikna på Sverige. Som ni förstår kunde samtalet varat i evighet, men vi avslutade med att konstatera att vi var överens om att vädret kunde varit bättre och stabilare (svenskt parad manér att prata om vädret !) och därav tillbaka till parasollets roll. Jag ville ju äntligen kunna njuta av kvällssolen, de ville inte ha solen på sig.
Vad liten världen kan bli ibland, så fantastisk, stor och vid men samtidigt kan ett ögonblicks möte förändra och förena. En del kallar det Slumpen, vissa Ödet och andra Gud. Oavsett vad det kallas är jag glad, sluter ögonen och tillåter mig våga flyta med!
Världen är så stor, så stor men också så pytteliten <3 Jättefint blogginlägg. Jag vill verkligen lära känna dig Monica :)