enklassisksvenska2.0.blogg.se

 

 

Det var en gång en midsommardag den 24 juni 1972. Ett ungt gift par blev skjutsade av sin pappa/svärfar i en blå Volvo 144 till flygplatsen i Torslanda utanför Göteborg. De skulle bli föräldrar till en liten flicka. De hade väntat länge, i magen bar hon redan ett barn, men nu skulle de bli föräldrar för allra första gången, och tillsammans med några andra väntande par såg de SAS planet komma in för landning, och genom ankomsthallen kom det sedan tre flygvärdinnor bärande på ett barn var. Barnen lades i de väntande öppna famnarna, och de nyblivna föräldrarna tog sina barn och styrde färden mot respektive hem. 

 

 

Jag har fått höra den underbara historien många gånger. Hur jag var väntad, efterlängtad och älskad. Hur jag skrek och skrek, hur jag åt massor av välling för att sedan kräkas upp allt, för att sedan äta ännu mer. Jag kläddes i fint stickade kläder med fin matchande mössa trots sommarvärmen, kanske frös jag?! Hela sommaren kom människor och hälsade på, och förundrades över de sneda bruna mörka ögonen, det svarta håret, och det fantastiska i att ett litet koreanskt barn kommit hela vägen från andra sidan jorden! Märkvärdigt, konstigt, annorlunda och älskat. 

 

Jag var nästan sju månader, hade hittats ca tjugo dagar efter min födelse på en gata i Seoul i Sydkorea. Liksom så många andra små bebisar och barn. Det annonserades i tidningarna, men då ingen hörde av sig lämnades jag för utomlandsadoption. Jag bodde på sjukhus, barnhem och i fosterfamilj. Jag var undernärd, men frisk. Någon hittade på ett namn- Mee Sang Kim. Om biologiska föräldrar finns det inga uppgifter, ingen gav sig heller någonsin till känna. 

 

 

När jag var liten tänkte jag egentligen aldrig på att jag var koreanska, jag måste sett det och fått veta det, men tänkte aldrig på att jag skiljde mig från mängden. 

 

Som tonåring var det allt jag tänkte på. Att jag inte var som någon annan, alltid skulle urskilja mig, och jag kom från Korea. Bara att höra landet nämnas gav mig rysningar och en pinsamhetskänsla. Sommar OS i Seoul -88 var en plåga för då kom plötsligt väldigt många på att därifrån kom väl jag!! Alla asiatiska flyktingar som på 80-talet strömmade in i Sverige och till lilla Gnosjö, jag blev ständigt påmind om något jag bara ville förtränga. 

 

 

När jag var ung vuxen flyttade jag till olika storstäder, och jag fick för första gången uppleva att ingen brydde sig eller frågade efter mitt ursprung eller mina rötter. Där fanns så många andra människor med olika nationaliteter, hudfärger, talade olika språk och dialekter, ingen brydde sig, ingen frågade, och det kändes just då så skönt. 

 

 

När jag blev mamma fick jag för första gången en biologisk familj, se likheter i utseende och beteende. Kanske inte enbart positivt?!!! Spännande men också tankeväckande. När jag hållit mina nyfödda barn i famnen har  jag tänkt på att så här liten och sårbar var jag en gång. Den som födde mig lämnade mig åt ett okänt öde, av kärlek? Av tvång? Avsaknad av känslor ? Av hat? När mina  barn har skrikit och gråtit och allt jag velat är att trösta, har jag tänkt på hur länge och på hur många gånger jag måste ha skrikit utan att någon brytt sig. När de var sju månader gamla, runda och goa har jag frågat mig om jag hade kunnat skicka iväg dem till en okänd plats, okända människor, till främmande kultur och språk. Utan att någonsin mer få veta vad som hänt dem. Men jag har också tänkt på vilken glädje det måste vara att få ett barn, om man längtat, väntat och älskat i många år. 

 

 

För flera år sedan började barnen ställa krav. De har barnen blivit äldre, går i skolan, samhället ändrat sammansättning och struktur, nya frågor och tankar har dykt upp. Idag frågar vissa människor efter ursprung av onda skäl, de vill sålla ut, värdera och ifrågasätta allas tillhörighet och rättigheter. Världen är så mycket närmare idag, världen är vi. Sverige och Gnosjö består av många olika nationaliteter och hudfärger, religioner och kulturer och vi alla utgör Sverige och kallar oss svenskar. Mina barn kommer hem och frågar var vi kommer ifrån, vad pratar vi för språk, varför får inte de ha hemspråk, var är vårt ursprung, är vi svenskar eller koreaner?! 

De har ärvt frågorna, men de har inte svaren. De nöjer sig inte längre med mitt råd "säg att din mamma är född i Sydkorea". 

 

 

De kräver att få veta fakta om Korea, de gör arbeten i skolan om landet, vill höra och lära sig språket, lära sig om seder och bruk, de undrar och frågar. Jag vet inget och kan inte svara. Varför inte det undrar de?! Ja, varför vet jag ingenting om mitt födelseland?! Jag har aldrig velat komma därifrån!! Jag har ingen relation till landet, jag har bara tyckt att det varit pinsamt och jobbig, och stundtals raljerat över mitt ursprung. Aldrig tänkt på sydkorea som om jag skulle höra dit. 

 

Nu idag, på dagen 43 år sedan jag lämnade staden Seoul och landet Sydkorea känner jag mig nyfiken och öppen för att en dag återvända. Det kommer inte att ske än på ett bra tag, men jag tror faktiskt att det kommer att hända. Inte för att kunna söka biologiska släktingar, men för att få ett sammanhang och ett konkret ursprung. Att med stolthet kunna säga att jag är född där, jag har varit tillbaka dit och har en relation till landet. Mina barn ska få svar, både till sig själva och för att kunna ge vidare. Vi är svenskar, vi är uppvuxna och präglade till sinne och sätt i Gnosjö i Småland men vi har också ett ursprung i Sydkorea. 

 

 

Det var en gång en medelålders koreansk Gnosjöbo som en gång för länge sedan bars ombord på ett plan, tog sig över halva jorden och landade på Torslanda utanför Göteborg. Där fanns ett par som blev föräldrar, och de blev en familj. Det är jag så glad för, och som de flesta sagor slutar så levde de lyckliga i alla sina dagar!! 

 

Born in Korea - Made in Gnosjo !!