Mitt förra blogginlägg väckte en hel del reaktioner och tankar, både bland omgivningen och hos mig själv, vilket jag inte riktigt hade räknat med när jag skrev det. Jag har fått ta del av många olika funderingar som i sin tur leder till nya. Åh, vad spännande det är att samtala och prata om detta, bolla nya tankegångar hit och dit. Adoption är ett ämne som väcker en hel del känslor hos väldigt många, då många har en relation till adoption. Antingen känner man någon eller är släkt med någon, har adopterat själv eller är adopterad. Oavsett är vi ju alla barn till någon och kan relatera till den känslan. Har man dessutom barn, biologiska, bonus, extra, adopterade etc så har man ju en relation till frågan, som gör att väldigt många kan sätta sig in i situationen: hur det skulle vara att lämna bort sitt barn, alternativt ta emot ett barn. Som små har nog väldigt många någongång under sin uppväxt föreställt sig att de varit adopterade. Många har säkert också tänkt tanken när de tittat på sina barn eller suttit med dem i famnen, vad skulle få mig att kunna lämna bort detta? är det ens möjligt? vilken situation skulle krävas för att det skulle ses som ett bättre alternativ? är det det ultimata sveket eller är det en sista desperat handling?
Bild: mitt första passfoto som är taget inför resan till Sverige, tillika det foto mina föräldrar fick via post när de fick besked om att jag skulle komma. Mamma bar det alltid med sig under en lång tid.
Jag är med i ett forum för adopterade från Korea där vi samtalat kring detta. Tankarna är lika många och lika olika som vi är antal personer, och det är ju som det brukar vara för det mesta i alla sammanhang, där skiljer vi oss inte. Att kulturen, samhället och tiden är en ofrånkomlig faktor är inte så svårt att konstatera. Hur och varför en mor kan lämna bort sitt barn är en oändlig fråga som bara just den modern kan svara på. Sveket och känslan av att blivit övergiven består, men frågan är om det går det att fortsätta leva med det?
Svaret är lika olika det, där gäller väl som för alla människor som är med om svåra och traumatiska händelser tror jag. En del läker, och även om ärren finns, går det leva vidare ändå. Ibland gör det sig påmint, kliar och värker ett tag men blir sedan bättre igen. För en del är såret infekterat och öppet, salt strös i gång på gång och det får aldrig läka , infektionen tar över hela sinnet och kroppen. Ni får gärna skriva kommentarer här på bloggen så kan alla följa och läsa, det är jätteintressant att ta del av många olika tankar och funderingar kring detta.
Svaret är lika olika det, där gäller väl som för alla människor som är med om svåra och traumatiska händelser tror jag. En del läker, och även om ärren finns, går det leva vidare ändå. Ibland gör det sig påmint, kliar och värker ett tag men blir sedan bättre igen. För en del är såret infekterat och öppet, salt strös i gång på gång och det får aldrig läka , infektionen tar över hela sinnet och kroppen. Ni får gärna skriva kommentarer här på bloggen så kan alla följa och läsa, det är jätteintressant att ta del av många olika tankar och funderingar kring detta.