Tro, hopp och kärlek är ju lika basalt som rent vatten, tvål och elektricitet. Det går att åstadkomma ganska mycket med dessa ingredienser, det sistnämnda - elektricitet, kanske underlättar mer än vad det är en livsuppehållande nödvändighet, men i hemma i västvärlden är det nog att betrakta som en självklarhet idag 2016.
Vardagen på landsbygden i Nepal är som ni förstått förenat med en hel del utmaningar, och jag som bara är på besök, fick bara en liten glimt av hur hårt det faktiskt är att leva så. Jag hade dessutom förmånen att få bo i ett fint, rejält stenhus, med ett tätt fint rött plåttak, fönster och dörrar att stänga, en säng att sova i och med rinnande vatten inne i huset. Elektriciteten kom och gick, men vi hade ström flera timmar om dagen. Många, många bor så mycket enklare och mer tillfälligt eftersom många hus rasade sönder i förra årets jordbävning. De har svårt att få pengar för att bygga upp husen, några gör det dock, men en hel del måste använda pengarna för sitt dagliga bröd istället.
Jag återvänder hem till elektricitet, varmt vatten, toalett, och varor att handla i en affär, jag har nog med kläder, skor och prylar, jag kan ägna min fritid åt annat än att bara finna föda för mig och min familj. Jag är rik på bekvämlighet.
Dessa människor må bo så mycket enklare, ha det så tufft i vardagen, men de har ändå alltid ett leende, ett vänligt ord, tid för en kopp te, bjuder på det de har, tittar aldrig på någon klocka, de är så fyllda av tro, hopp och kärlek. Home of Hope är är ett hem överfyllt av tro på framtiden, hopp om en bra tillvaro och massor av kärlek.
Jag visar lite bilder här, utan kronologisk ordning, för att visa lite av byn och arbetet jag och Morgan tog del av och gjorde tillsammans med Shyam, Asha, Sopie och Johan och många, många fler som gjort detta möjligt. Bildtext finns.
