enklassisksvenska2.0.blogg.se

Konstig och förunderlig känsla! I kropp, sinne och själ känns det som jag varit borta i ett år, men i själva verket rör det sig bara om ett par veckor! Jag älskar dessa totala kontraster, men ibland blir det svårt att samla alla intryck när det händer så otroligt mycket på så kort tid. Det händer så mycket både inom en, och runt omkring. De yttre omständigheterna skiftar så snabbt och så otroligt mycket, att jag blir alldeles omtumlad. En skön hisnande känsla, lite skrämmande, och dessvärre lite beroende framkallande. Det är bara att virvla med! 

Bara den lilla detaljen att jag lämnade Gnosjö i snö, knappt vår, kom till värsta sommarn, 30 grader varmt och fuktigt. Vad jag förstått har det även blivit sommar hemma i Sverige under tiden. 

Dessutom fick jag just nu på hemresan den största kontrastchocken i mitt liv tror jag. Flyget var försenat från Katmandu, vilket gjorde att jag fick övernatta på Hotel Mövenpick i Doha! Lyx, lyx och överflöd så långt ögat når! 26 våningar är hotellet och det känns litet bland alla andra höghus! Vad ska man säga!? Vilket överflöd, vilken chock! Vattnet här är lika skållhett som duschen var iskall i Ratankot, båda väcker en till liv och gör nästan ont. 

Dessa veckor har så många historier, så många berättelser, att det inte går att återge allt. Tyvärr, jag vill berätta och beskriva allt för alla. Historierna är alla speciella, viktiga, var och en på sitt sätt. Hönshusbygget, alla knäppa, konstiga, farliga och roliga fordon vi färdats i, och situationer vi hamnat i relaterat till transporter!!! Sjukvården, alla patienter, sjukdomar och öden som finns, som jag stött på dessa veckor, som jag aldrig någonsin kommer se i Sverige. Kulturen, religionen, vädret, fattigdomen, husen, livsöden!! Barnen, alla dessa barn, och deras öden, det går ju knappt ta till sig. De skulle var och en förtjäna att få sin historia berättad! 

Home of Hope är en berättelse, en glad och bra berättelse. Jag skulle vilja återge hur barnhemmet fungerar och vilken fin familj det blivit, en god, positiv berättelse! 

Det går att berätta om all glädje, kärlek och generositet som alla i Nepal bjuder på, men även såklart en del negativa konsekvenser som uppstår

En annan berättelse är alla tankar och känslor som kommer till en som västerlänning, uppväxt i en trygg, materiell miljö, hur det påverkar ens sinne och samvete, tankar kring det svåra med att ge och ta emot hjälp, går det bidra med bistånd och välgörenhet på ett bra sätt? Hur gott kan bli fel, och fel kan bli rätt, vad är rättvist och vad är öde?!? Västerländsk godtro och välvilja, kulturkrockar, livskrockar för vi tänker ibland helt olika. Så många tankar, så många intryck, så många känslor som samlas i en. De gör mig förvirrad, rädd, glad, ledsen, men kanske också lite mer erfaren för var gång. 

Jag hoppas kunna berätta och förmedla dessa berättelser lite då och då, de förtjänas att bli lyssnade på. Jag ska börja med en av de bästa.

Här kommer en kort sammanfattad historia om Bishek. En liten pojke som vunnit mångas hjärtan, och som gör en resa som denna värd allt. 

Jag träffade honom första gången i september 2016. En mycket liten och tunn, allvarlig kille på 12 år. Han sa inte mycket alls, log aldrig, tittade med sina stora allvarliga ögon på omvärlden och betraktade alla och allt som skedde. Han deltog aldrig, utan var en åskådare. Ordningsam och noggrann, betedde sig knappt som ett barn. Hans pappa orkade inte utan tog sitt liv efter jordbävningen, hans mamma är "borta",  troligen lämnat landet för att jobba någonstans. Han bodde ensam i en mycket enkel bostad, på en bergssluttning ca 30 min vandring från byn Ratankot. Det finns några fler hus intill, hans farbror med familj bor där, och när de hade möjlighet gav de honom mat. 

Bishek med sin farbror vid skjulet han bodde i.

För ca ett år sedan, i april 2016, fick han komma och bo på Home of Hope. Han fick "föräldrar" och 11 "syskon". 

Jag träffade alltså denna pojke ett drygt halvår efter inflyttningen på barnhemmet. 

Idag när jag åter får förmånen att träffa denna lilla allvarsamme herre är det en glädje att se hur han förändrats till det positiva. Han pratar spontant, tar kontakt, tittar en i ögonen, kramas mer än gärna godnatt, och kryper på eget initiativ gärna upp i knät. Han deltog nu spontant när alla dansar och sjunger. Det är en fröjd att se honom. 

Vi var ute på en liten längre gångtur en av de sista dagarna, jag, Shyam och några barn, varav Bishek var en av dem. Han sjöng, pratade, och för allra första gången hörde jag honom skratta högt. Att få höra det klingande, bubblande skrattet, att få se honom släppa loss i en dans, känna de små smala armarna i en spontan kram och en liten hand som söker sig till ens egen, det kändes som hela resan var värd det!! 

NAMASTE 🙏🏾