Jag fortsätter med lite berättelser från Nepal, de är som sagt många, och jag skriver av mig här lite. Det är väl syftet med en blogg tänker jag. Det är dels för min egen skull, det är bra att ha på pränt, när minnet sviker i framtiden. Dels hoppas jag att någon är intresserad, så det blir fler som läser. Många har säkert följt våra dagboksanteckningar som Morgan och jag hjälpts åt att skriva. Morgan har lagt ut dem på Facebook varje kväll. Jag köpte ett SIM kort i Nepal, och ibland när det var bra mottagning, så jag kunde lägga upp en bild då och då på instagram. Nu blir det bloggen ett tag framöver. Så håll utkik här istället nu.
Ni var otroligt många som bidrog till hönshuset, både med pengar, men också med tips och råd. Ni har alla varit med och bidragit på så många sätt, vi är så så tacksamma allihop. Alla idéer gick inte riktigt att genomföra, men en del funkade bra, trots att lokalbefolkningen tyckte vi var smått tokiga som ville ha det så fint för några höns!! Sandbad!!!??! Det var överdriven lyx tyckte de, men Home of Hops kycklingar ska såklart ha ett sandad!!
Här är berättelsen om Home of Chickens!
Efter att HH fått ett stort, fint, prunkande växthus, som dessutom blivit en riktigt bra och produktiv investering, ville vi ytterligare förstärka barnens kosthållningen med lite proteiner. De har nu tillgång till många grönsaker och rotfrukter, med lite ägg och eget kött så blir de nästintill självförsörjande. De kan tillochmed dela med sig av allt de skördar till byn, så vår intention och dröm är att göra det fint och bra för hönorna så de lägger massor av ägg, på så sätt kan hela byn inspireras att ha lite bättre omsorg om sina små fjäderklädda vänner. Som det är nu har de flesta allt för många kycklingar under en uppochnervänd korg, eller i en riktigt trång bur. När vi köpte fem hönor och en tupp togs de alla ur samma bur, och det var fler kvar ändå.
Det började med att vi köpte massa material i Katmandu, försökte räkna ut hur mycket vi behövde, vad och hur det skulle transporteras till Ratankot. Ni som följt tidigare resor vet att vägarna är extremt dåliga, smala, krokiga och branta. 90 km tar många timmar med jeep, en stor lastbil tar dubbelt så lång tid, och således kostar det en hel del med transport. Väl i byn började vi se ut var det skulle ligga. Byns munk/byggmästare/murare kom och hjälpte oss med det. Han har sin egen lilla berättelse som jag får återkomma till för den är också helt fantastisk!!
Vi var flera dagar försenade med byggstarten, vi började gräva först på söndagen, tre dagar efter vår ankomst. Anledningen var att det inte gick att få någon som ville arbeta för oss. Det var val av ny "regering" i Nepal, samma dag som vi anlände, vilken innebar att alla var hemma i sina hembyar för att rösta. Lite som skattskrivningen på Jesu tid!!
Jag och Morgan fick således själva börja gräva. Tillsammans med vår numera kära Ganbathur, en 50-årig man i byn, tillikaledes Shyams farbror, som var en av få som ställde upp hela veckan med bygget. Honom ska jag också berätta om senare. Vi blev så kära i denne man. Han var mycket skeptisk till oss i början, det var så kul!!!
Så det var bara att sätta igång! Vi har burit sten, burit sand, burit tegelsten så svetten lackat!! Blandat cement, burit mer sand, sten och grus, grävt ännu mer!!! Det var tungt, tungt, tungt, men det värsta var att gå så tungt lastad på ryggen när det var så dåliga och branta stigar ner till byggplatsen. Lastbilen lade allt material vid vägen såklart, och från den avlastningsplatsen var det brant ner till där vi byggde. Jag drömde om brutna fotleder, knäskålar ur led och brutna höfter/bäcken varje natt! Jag räknade ut i mitt huvud olika scenarier och hur jag skulle ta mig till Katmandu med olika lemmar ur och av sina rätta positioner, jag räknade mina mediciner och förbannade att jag inte tagit med mer potenta droger!
Ryggen värkte, benen och armarna blev sönderslitna, händerna är fortfarande fulla av spruckna blåsor och solen bokstavligen stekte oss!! Men det var riktigt, riktigt kul och lärorikt!!
Vi lärde oss alla viktiga ord på Nepali, som sten-dunga, sand -baloa etc etc. Vi skojade med våra "kollegor" som vi jobbade med, och hade det riktigt trivsamt. Ganbathur tyckte ju till en början att vi var hopplöst dåliga och svaga, men allt eftersom dagarna gick så blev han mer och mer positivt inställd. Han muttrade på..... vi hade en "ironman" som också var svetsarn och rörmokaren, allt i ett!! Liksom munken/byggmästarn/muraren som var med många av dagarna. Shyam, och alla barnen hjälpte också till när de hade tid. Jag och Morgan hade ju också en del andra åtaganden vissa dagar, men var på byggplatsen tidig morgon, varje ledig minut och sent på kvällen tills mörket kom, som är vid 19 tiden. Inga ljusa, långa sommar nätter här inte!
När den ena sysslan kom till en punkt där det kändes som att jag inte skulle orka mer, ja då blev det faktiskt dags för något nytt. Och så blev det likadant med den efter ett tag. Jag orkar inte bära mer sten!!! Jaha, men plötsligt var det dax att bära sand, nu orkar jag inte gräva mer!! Nej, ok, bra för nu ska vi såga bambu!!! Om ni visste vad hårt färsk bambu är!! Om ni visste hur en slö, rostig och trasig såg funkar på färsk bambu så förstår ni att vi slet! Det tog hur lång tid som helst att såga av en bit, sedan skulle de klyvas, sedan surras upp på stålställningen, på tre olika ställen, sedan skulle de sågas igen, för att såga rätt mått från början var liksom inte så viktigt!!
Att leva i nuet är en fantastiskt egenskap nepaleserna har, men ibland blir det en liten aning opraktiskt och genererar en hel del extra arbete. Att gräva och slänga jorden precis bredvid där man står är ju bra för stunden, men när man sedan måste gräva samma jord igen och slänga på ytterligare ett ställe så blir det ju så effektivt. Min hjärna är ju superprogrammerad på hög effektivitet, så ibland blev jag lite överhettad!!! Oavsett så blev det så att vi fick hacka och gräva samma jord flera gånger! Men som sagt, vad skulle vi gjort annars med den tiden?? Vi hade ju trevligt.
När vi sedan äntligen kom till att kunna köpa de små kycklingarna var det så Morgan och jag grät. Tänk att det blev klart!!! Det trodde vi knappt. Vid invigningen så ösregnade det, så vi fick ha den i flera omgångar. Men glada kycklingar, hönor och tuppar finns nu på plats i ett hus som är bra mycket bättre än vad många av byborna bor i. Det ger i sin tur upphov till fler tankar, känslor och såklart ännu fler berättelser!! Det känns lite blandat och tveksamt, det erkänner jag, men jag gjorde det bästa av situationen. Jag berättar vad i nästa inlägg. Tanken på att ett stabilt och bra litet hus för hönor, kan ge inspiration, god och näringsrik mat och därmed hjälp till många på lång sikt känns ändå väldigt positivt.
Så nu finns det även ett Home of Chickes i Ratankot, och vi är så stolta och glada för det!!
NAMASTE ! 🙏🏾
Underbart Monica! Det är gripande att se och läsa om det ni varit med om.
Heja er 👏👏👏