Det goda livet

Vilken fantastisk respons på mitt inlägg om mina reflektioner från dokumentären "De Ensamma". Vad glad jag är att jag skrev ner mina tankar, många har hört av sig, via sociala medier, kommentarer här på bloggen, men också med privata meddelanden. Tack allihop!! Vad skönt att jag kunde ge en annan bild av att ha växt upp som adoptivbarn. 

 
Många adoptivföräldrar kände sig ledsna och uppgiva efter att ha sett filmen, det förstår jag, och jag skriver inte detta för att trösta eller för att göra någon glad, utan bara för att det var min spontana reaktion. 
Jag snodde en bild ur FB flödet som passerade just nu, och tyckte den passade bra i sammanhanget. 
 

Jag tror man kan träna på att försöka se det goda i det mesta. Att välja att försöka se saker från den positiva och ljusa sidan. Det gäller både det som hänt i ens förflutna, hur man förhåller sig till saker och människor, och det som ska hända. Det som inte går att påverka, ska heller inte behöva ta för mycket energi åt att oroa sig ö

 

Jag skrev inget här på bloggen på länge, jag kände att det är så mycket hemskt som händer i världen och i samhället. Det är krig, terror och sjukdom, många som lider svårt, det kändes väldigt meningslöst att ägna mig och min tid åt att skriva och berätta saker på en blogg. Det fanns liksom inget att tillföra, för jag tycker att jag verkligen har allt viktigt i livet och jag är så tacksam. 

Men ibland, som nu kommer något ämne som inte går att ignorera och skriva om, då är detta ett bra forum, att få dela lite mer tankar, uttrycka mig lite utförligare. Jag är glad att jag vågade skriva, och som sagt, många kände som jag. Läs gärna tidigare inlägg, många nya följare kanske vill veta vem jag är. HÄR är en länk till ett tidigt inlägg för något år sedan där jag skrev just om det aktuella ämnet. Jag återkommer säkert inom kort, under tiden får ni gärna följa med på mitt instagramkonto: hellstromgnosjo, jag har offentlig profil och skriver en hel del där. 
 
 

Den lycklige

"De ensamma" - en dokumentär om adoptivbarn som sändes på SVT 2 igår kväll. En mycket sevärd och bra dokumentär som tar upp många av de tankar och känslor som säkert de flesta av alla oss 60 000 internationellt adopterade som lever i Sverige, har eller har haft under stora eller mindre delar av sitt liv. 

De intervjuade berättade om utsatthet, ensamhet, att inte tillhöra något sammanhang, att vara annorlunda och känna sig udda. Många mår dåligt, känslan och tanken på att blivit övergivna och förlorat sina biologiska föräldrar har satt djupa spår. Det berättades att den vanligaste dödsorsaken bland internationellt adopterade är självmord. Inte så positivt.....
Fast efter lite kritiskt tänkande kommer man snart fram till att det är inte så många som hunnit dö av hjärt-kärlsjukdomar eller stroke. Vi är ju en grupp där vi äldsta är i femtioårsåldern, så många dödliga sjukdomar har ju faktiskt inte hunnit drabba oss än. I vilken ung population är inte självmord den vanligaste dödsorsaken? 
 
Titta gärna på dokumentären, länken finns HÄR, den var riktigt bra, tänkvärd och på sitt bitterljuva sätt ganska sorglig. Jag har också tänkt och känt allt det, och kan känna igen mig i det mesta. Men jag kan inte låta bli att berätta för er att om jag varit huvudpersonen, eller gjort filmen så skulle rubriken varit "De lyckliga" eller "De älskade". Nu är ju detta min blogg, så här kan jag ju vara huvudpersonen.
 
 

Att blivit övergiven, bortlämnad och kanske oälskad lämnar onekligen spår, så är det, men varför skulle ett år av mitt liv betyda mer än resterande 44 år? Jag har varit älskad, önskad och trygg varje dag sedan jag kom till Sverige.

 
Mina föräldrar fick liksom inga adoptivföräldrar kunskap eller någon information om ursprungslandet, hur de skulle hantera frågor och tankar, det var ett barn i famnen på flygplatsen. Det var så på den tiden, man har lärt om och lärt sig annat, och idag går det inte till så. Det kanske inte blev det bästa. Men det förlåter jag den tidens okunskap. Så är det i allt. Jag tänker på mitt yrke som barnmorska. Förr skulle alla förstföderskor klippas, alla skulle ett tag ha ryggbedövning, en period skulle alla bebisar flaskmatas. Vi trodde vi gjorde rätt, idag vet vi bättre. Vi får förlåta oss själva, för vi visste inte bättre. I ambulanserna lastade vi patienter och körde till sjukhus utan mediciner och behandling, det gör vi inte idag. Men så var det för inte alls länge sedan. Jag tänker att alla adoptivföräldrar gjorde sitt bästa, liksom jag idag gör mitt bästa med mina barn. När de växer upp kommer de säkert på saker jag borde gjort annorlunda, men jag visste inte bättre, min intention var den bästa, jag älskade mina barn och det är "good enough!"
 
 

Har jag blivit mobbad? Förnedrad? Slagen? Velat ta mitt liv? Ja, det har jag, liksom de flesta någongång säkert blivit eller känt. 

Är det för jag är adopterad? Kanske.
Hade jag fula byxor eller fel skor? Möjligt.
Var de som utsatte mig för det elaka, tanklösa, osäkra och ouppfostrade. Absolut!
 
Vill jag söka mina rötter, ursprung, åka tillbaka till Sydkorea. Ja, det vill jag gärna.
Jag har gjort DNA test och är både förväntasfull och nyfiken, men det är bara en av alla spännande saker som händer i livet. Så bra och roligt att möjligheten finns. 
 
Beror min önskan att ge mig ut i världen och hjälpa andra på att jag som adopterad är rotlös, rastlös, och vill ge andra föräldralösa barn en chans bara för att jag själv blev föräldralös? Kanske. 
Eller så beror det på att jag är nyfiken, äventyrslysten,och  älskar att träffa nya människor i konstiga annorlunda sammanhang.
 
Idag har vi som är annorlunda, flerspråkiga, mångkulturella världsmedborgare så många möjligheter. Idag är allt som var skrämmande, främmande och udda en fördel, kan ge framgång och ses som något positivt. Jag skulle vilja uppmana alla adopterade, invandrande, utvandrande, nya i landet att istället se det positiva och starka i att skilja sig lite från mängden. Att smälta in i omgivningen är bara en fördel om du tänkt mörda någon, annars kan jag inte se någon fördel med det. 
 
De känslor och tankar som får näring och syre växer. Den varg som matas vinner! Allt är föränderligt. Att låta en negativ tanke eller känsla styra hela sitt liv känns sorgligt.
Jag känner mig i grunden lycklig, trygg,  älskad och önskad varje dag. Jag blir såklart arg och ledsen som alla, men i grunden finns denna självklara känsla. Jag lever i fred, är frisk, har barn, syskon och föräldrar, och en stor skön släkt, jag har tak över huvudet, råd att äta allt för gott och kan ge mina barn de de behöver. Jag har jobb, fritid, vänner och sammanhang. Jag är en lycklig medelålders klassisk svensk asiatisk kvinna i Sverige 2017! 
 
Nedan följer en bild från barnhemmet Home of Hope i Nepal, jag var där isept 2016 och maj 2017. Så härliga barn som mitt hjärta klappar lite extra för. Det känns som jag fått chansen att ge igen lite av något gott som hände mig till andra föräldralösa barn.
 
 

Mina fina föräldrar.